Kommentar till Datainspektionens svar

Av Jacob Palme, e-post: jpalme@dsv.su.se, vid forskningsgruppen för CMC (datorförmedlad kommunikation) vid Institutionen för data och systemvetenskap vid Stockholms Universitet och KTH.

Enligt såväl datalagen som personuppgiftslagen (PUL) är vissa typer av personuppgifter "känsliga". Det gäller bl.a. uppgifter om ras, etnitskt ursprung, politiska åsiker, religiösa eller politiska övertygelser, hälsa och sexualliv. I PUL står också att lagen gäller dels för automatiserad behandling, dels för strukterade samlingar av personuppgiftersom är tillgängliga för sökning av personuppgifter.

Sökmotorerna på Internet, som Alta Vista, Euroseek, m.fl. uppfyller i hög grad alla dessa krav. Där finns sammanställningar av mängder av uppgifter om enskilda personer, och där finns uppgifter av alla de typer som enligt lagen är särskilt känsliga. Trots detta väljer datainspektionen att "inte vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av Er förfrågan".

Uppenbarligen är PUL i stort sett en död lag. Datainspektionen har uppenbarligen blivit så starkt påverkad av kritiken mot lagen, att man inte tänker tillämpa den ens i fall som uppenbart och flagrant bryter mot lagen. De som påstår att kritiken mot PUL varit onödig har säkert fel -- utan denna kritik hade Datainspektionen kanske gått efter sina äldre vanor, att tolka lagen fundamentalistiskt och förbjuda politisk diskussion eller att förbjuda författare att använda datorer för att skriva böcker.

Datainspektionens sätt att motivera sina beslut är intressanta. Man vägrar bestämt att offentligt erkänna att lagen är orimlig och att det finns paragrafer i grundlagen (regeringsformen) som skyddar yttrandefriheten. Ordet "yttrandefrihet" är ett ord som datainspektionen helt avstår att använda. Istället hittar man i sina svar till mig olika andra skäl för att inte ingripa.

I det här fallet hänvisar datainspektionen till direktiv den fått från regeringen att utreda undantag från PUL när det gäller överföringar av personuppgifter från offentliga register. Man är alltså stadd i snabb reträtt från en omöjlig lag. Det man kan undra över är att man först nu, 1998, upptäcker lagens omöjlighet. PUL, och dess föregångare, datalagen, har ju faktiskt funnits sedan 1973, och att denna lag strider mot yttrandefriheten måste ha varit uppenbart ända sedan datainspektionen 1979 förbjöd politisk och religiös debatt i datornät. Riskdagen måste vara medveten om det, eftersom en riksdagsmotion redan 1982 påpekade att lagen stred mot yttrandefriheten. Men ända fram till 1998 vägrade man lyssna. Vad är det som gör att man lyssnar nu, men inte tidigare? Antagligen måste det vara att kritiken mot lagen nu tagits upp av vidare grupper, och framförallt av journalister och tidningar. 1979 var vi tekniska forskare som berövades vår yttrandefrihet. Det är uppenbart att ingen jämlikhet råder i Sverige ifråga om yttrandefrihet. Tekniker skall hålla tysta och höja landets internationella konkurrenskraft. Men när vidare grupper i Sverige känner sig hotade, då lyssnar man.

Det mest illavarslande i Datainspektionens svar är formuleringen "Vi hoppas att detta arbete så småningom skall leda till att harmlös information skall kunna publiceras på Internet utan att det strider mot PuL". Detta visar att striden inte är över. Yttrandefrihet handlar absolut inte bara om "harmlös" information. Tvärtom. Det är just rätten att yttra sig fritt med information som inte är "harmlös" som ständigt är i fara och måste skyddas! Men om Datainspektionen anser att den information som samlas i Internets sökrobotoar för "harmlös" så tolkar man uppenbarligen ordet "harmlös" så vittomfattande att lagen blir i stort sett meningslös. Med all sannolikhet kommer ingenting att beivras med hjälp av PUL, som inte likaväl kunde ha beivrats av andra lagar, t.ex. de om förtal (brottsbalken 5 kap.) eller hets mot folkgrupp (brottsbalken 16 kap. 8 paragrafen).

Förteckning över alla brev i denna brevväxling Andra dokument av intresse