Titeln på mitt föredrag är "Skatt efter bärkraft". Det kan låta lite tråkigt, men jag ska här visa att bakom detta krav döljer sej en oväntad politisk sprängkraft.

Nu är det ju så att språket styr tanken. Vad man kallar en sak, vilka ord man använder, bestämmer då hur folk reagerar på en idé eller ett förslag. Det är alltså viktigt vad man kallar en sak.

Om man kallar en sak för lön, så reagerar vanligt folk med ryggmärgen att man måste göra någon motprestation för att kunna få lönen. Och då kommer kraven på samhällstjänst för alla, som ett brev på posten.

Och om man kallar något för bidrag, då drar alla slutsatsen att det är något som de vanliga skattebetalarna måste betala, och då det blir väldigt dyrt och orättvist.

En bättre taktik skulle vara att kräva att alla hushåll ska betala skatt i förhållande till sin skattebetalningsförmåga. Det kan ingen ha något att invända emot. De som har stor skattebetalningsförmåga ska betala mycket i skatt, och de som har liten skattebetalningsförmåga ska betala lite i skatt.

Det mest rättvisa skattesystemet är att alla betalar en viss procentsats, tex 50 procent, av sin skattebetalningsförmåga i skatt. Dvs alla betalar skatt efter bärkraft, det kan ingen ha något att invända emot.

Har man väl fått principen om skatt efter bärkraft fastslagen, så är det ett naturligt steg att de som har negativ skattebetalningsförmåga även ska betala negativ skatt. Dvs de som har negativ skattebetalningsförmåga ska betala hälften av sin negativa bärkraft i skatt. Det är det absolut mest rättvisa skattesystemet, dvs att samma skatteregler gäller för alla. Alla betalar 50 procent av sin bärkraft i skatt.

Nästa fråga är hur denna skattebetalningsförmåga ska beräknas. En rimlig slutsats är att man ska ta hushållets totala bruttoinkomst, och från den dra bort grundläggande levnadskostnader och grundläggande bostadskostnader. Ty alla har ju rätt att leva, och alla har ju rätt att bo någonstans. Det är ju inget orimligt krav, det kravet borde alla kunna ställa upp på.

Konsekvensen av att man inför ett absolut rättvist skattesystem blir alltså att man automatiskt får ett slags medborgarlön. Visserligen på mycket låg nivå. Men det allra viktigaste första steget när det gäller medborgarlön, är att få själva grundprincipen fastslagen, dvs att alla som saknar inkomster ska börja på en positiv summa pengar.

Senare blir det då lättare att utöka detta minimibelopp, när man väl har fått principen om ett minimibelopp fastslagen.

Rent konkret, vad skulle detta innebära idag? En ensamstående person som helt saknar inkomster skulle då få hälften av existensminimum i medborgarlön. Eftersom existensminimum, när det gäller både levnadskostnader och bostadskostnader hamnar på ungefär 50.000 kr/år, så kommer medborgarlönen att hamna på 25.000 kr/år eller c:a 2.000 kr/månad.

Detta är mycket låg medborgarlön, och inget man kan leva gott på. Men det är alltid något. Och denna summa är så pass stor, att kanske hälften av alla de som idag tvingas förnedra sej på socialbyrån kan slippa göra det.

Denna låga medborgarlön gör dessutom att man kan reducera, och i vissa fall helt slopa vissa bidrag. Tex kan både barnbidraget och bostadsbidraget avskaffas helt. Jag förutsätter då att medborgarlönen gäller alla människor, även barnen är ju människor. Dvs det är helt fel att som vissa gör att kräva medborgarlön enbart för de människor som är äldre än 18 år.

Den stora fördelen med detta sätt att införa medborgarlön är att det inte kostar samhället ett öre. Det enda man gör är att justera skatteskalorna. De som idag har en hög standard får betala lite mer i skatt. Och de som idag betalar skatt över sin förmåga, de får betala mindre i skatt.

Mats hade fel i sitt föredrag, när han påstod att ett system med negativ skatt kräver en massa administration. Egentligen kräver det ingen administration alls.

Utan rent tekniskt så gör man så att man betalar ut 2000 kr/mån till samtliga människor. Sedan tar man 50 procent i skatt av alla inkomster från den första kronan.

Detta i sin tur kan göras så att varje företag betalar in hälften av sin totala lönesumma i skatt. Löntagarna får sedan halva lönen skattefritt i handen. Löntagarna behöver inte alls deklarera sin inkomst, staten behöver inte alls snoka reda på vilka löneinkomster de olika individerna har.

Dvs ett system med negativ skatt kräver mycket mindre administration än vad dagens krångliga och invecklade skattesystem kräver.

En med medborgarlönen besläktad fråga, är vem som ska försörja ett barn. Där finns det tre alternativ:

Frågar man människor i allmänhet, så svarar alla att det är föräldrarnas skyldighet att försörja barnen.

Men barn är ju människor, och alla människor bör ju svara för sin egen försörjning. Så ett barn kan ju mycket väl försörja sej självt. De kan låna pengar när de är barn, och sedan kan de återbetala lånet när de blir vuxna och börjar förvärvsarbeta.

Tänker man efter, så är det faktiskt så som det fungerar idag. Barnbidraget som barnen får är egentligen ett lån till barnen, som barnen sedan betalar tillbaka när de blir vuxna och betalar skatt.

Ty pengarna till barnbidragen kommer ju från skattebetalarna. Och alla människor har ju varit små, och då fått barnbidrag. Så man kan då mycket väl betrakta skatteinbetalningen som en slags återbetalning, av det barnbidrag, alltså det lån, de fick när de var små.

När barnen är barn, så får de då låna pengar till sin försörjning, sin barnomsorg och sin skolgång. När de blir vuxna så betalar de tillbaka detta lån genom att betala skatt.

På detta sätt kan man motivera att alla vuxna ska betala skatt. Ty skatten är egentligen bara en återbetalning av alla de lån de fick när de var barn. Dvs skatt är inte stöld, som vissa säger, utan skatt är bara en vanlig återbetalning av ett lån.

Samma skatteregler ska gälla för alla människor. Alla människor ska betala hälften av sin skattebetalningsförmåga i skatt. Eftersom barn saknar inkomst, så är deras skattebetalningsförmåga negativ. Barnen är alltså skyldiga att betala ett negativt belopp i skatt.

Pengarna som barnen får, kan alltså antingen kallas ett lån eller en negativ skatt. Fördelen med att betrakta det som en skatt är att man då får ett mått på hur stort lånet bör vara.

Men som jag sa i början, så är det väldigt viktigt vad man kallar något, eftersom det styr människors tankar om det. Tanken på en negativ skatt kan de flesta inte förstå. Så det är bättre att kalla det som barnen får för ett lån. Ty vad ett lån är, kan alla begripa. De förstår då att det som barnen får inte är något som skattebetalarna har betalat, utan det är barnen själva som betalar för sin egen försörjning.

Rent praktiskt ordnas allt detta genom att varje medborgare har ett medborgarkonto, eller välfärdskonto, från vilket det dras pengar under barndomen, och från vilket det dras pengar till alla obligatoriska försäkringar, tex sjukförsäkring och pensionsförsäkring. In till kontot går en viss procentsats av alla inkomster.

Detta konto fungerar då som ett medel för att utjämna inkomsterna under en individs livstid. Ut från kontot betalas en medborgarlön på 2.000 kr/månad under individens hela livstid.

Ett medborgarkonto innebär inte i sej att en medborgarlön införs. Men man bör ändå kämpa för att medborgarkontona införs. Ty när de väl är införda, så är det bara ett litet steg att se till att det betalas ut en jämn ström av pengar från detta konto, dvs att man får en medborgarlön.

Ett medborgarkonto kan användas för att utjämna en individs inkomster under en individs livstid. Alla personrelaterade utgifter tas då från personens medborgarkonto. Och utjämningen mellan olika individer kan skötas genom ett antal olika obligatoriska försäkringar. Tex kan man ha en inkomstbortfallsförsäkring, som faller ut ifall man på grund av olika handikapp inte blir förmögen att försörja sej genom vanligt förvärvsarbete under sin livstid.

Skatten kan även ses som ett sätt att utjämna en individs inkomster under individens hela livstid. Eftersom man grovt räknat är barn i 20 år, förvärvsarbetar i 40 år, och är pensionär i 20 år, så måste man då ta hälften av inkomsten, och sprida ut över barndomen och ålderdomen, för att få samma inkomst under hela livet.

Dvs den naturligaste nivån på skatten är 50 procent. Det är vad som behövs, för att en individ ska kunna få sin inkomst utjämnad under sin livstid.

Vilka partier skulle då kunna tänka sej att ställa upp på kravet på skatt efter bärkraft? Tyvärr är nog svaret: inget parti. Ty ett sådant krav skulle ju innebära att politikerna förlorade makt. Ifall man beskattar människorna högt över deras skattebetalningsförmåga, då får ju politikerna extra pengar som de då kan dela ut i bidrag till personer som de vill gynna.

Politikerna vill ha pengar att muta befolkningen med. Och denna möjlighet att betala ut mutor kommer politikerna inte att frivilligt lämna ifrån sej.

Men sanningen är den, att varje skattebetalande människa, som får ett bidrag av vad slag det än vara må, de har betalat för mycket i skatt, de har betalat skatt över sin skattebetalningsförmåga.

Vi kan alltså inte gå via de etablerade partierna. Utan vad vi får försöka göra, är att bilda en folkrörelse, att bilda ett nätverk via Internet, och att vi påverkar den allmänna opinionen att kräva skatt efter bärkraft för alla människor, att samma skatteregler ska gälla för alla människor, att vi för en gångs skull får ett rättvist skattesystem.

Det är ingen lätt väg att gå. Det kräver hårt och troget arbete under många års tid, innan vi lyckas få igenom en förändring. Men ifall vi inte ger upp, så kommer vi att lyckas till slut!