Kapitel 2:Vilka uppfattningar bör vi ha


Föllesdal Dagfinn, Wallöe Lars & Jon Elster
-Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi

1. Korrespondensteorin

Enligt FWJ (Follesdal, Wallöe, Elster) är sanning det vi försöker komma fram till när vi bedriver vetenskapligt arbete: vi eftersträvar att våra uppfattningar ska vara sanna. För att vara säkra som möjligt på att våra uppfattningar är sanna, försöker vi finna skäl som talar för detta; vi försöker komma fram till uppfattningar som inte bara slumpmässigt råkar vara sanna, utan är välgrundade, vi söker kunskap. Korrespondensteorin har varit i bruk sedan Platon (427-347 f Kr) (Föllesdal m.fl. 1995: 36). Thomas av Aquino (1225-1274) och Bertrand Russell (1872-1970)  var också förespråkare av korrespondensteorin (Föllesdal m.fl. 1995: 38). En proposition (eller en sats) är sann om den korresponderar mot fakta. Ex.  Påståendet ”Det snöar” är sant om och endast om det snöar.


Fråga 1.1: Vad är korrespondensteorin om sanning? 
Svar 1.1: Sanning, enligt korrespondensteorin är ett mått på hur väl ett påstående överensstämmer med verkliga förhållanden. Ett påstående är sant om det korresponderar (överensstämmer) med det påståendet handlar om. Ett exempel på korrespondensteorin: “Det finns ca fem miljoner invånare I Finland” är sant endast om utsagan stämmer överens med verkligheten. Denna teori ligger närmast vår spontana uppfattning om vad sanning är.

Fråga 1.2: Vilka svagheter har korrespondensteorin?
Svar 1.2: Teorin har kritiserats för att den är svår att tillämpa i matematiska sammanhang och för att den inte tar hänsyn till förnekande utsagor. Ett problem med denna teori är att verkligheten bara kan beskrivas i påståenden. Det finns ingen uppenbar gräns mellan verkligheten och våra beskrivningar av den. Hur kan man hävda en överensstämmelse mellan ett påstående och ett observerat faktum utan att beskriva faktumet i ord, så att det återigen blir ett nytt påstående, snarare än den verklighet påståendet sägs handla om?
Generellt så är det stora problemet med korrespondensteorin att hitta ett sätt, alternativt förklara, hur man avgör om ett påstående överensstämmer med det det handlar om (Föllesdal m.fl. 1995: 39). En annan svaghet är också att våra åsikter får oss att använda ett visst språk när vi beskriver verkligheten som i sin tur bekräftar korrespondensen.

2. Koherensteorin

Teorins klassiska formulering kommer från Spinoza (1632-1677) och Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716). De var förespråkare av denna syn på sanningen. Sanning, enligt koherensteorin är överensstämmelse sinsemellan mellan idéerna i ett system (Föllesdal m.fl. 1995: 38). En proposition (eller en sats) är sann om den har stöd i, eller är förenlig med, ett lämpligt koherent system. Det klassiska problemet är att det kan finnas flera olika koherenta system, vilket t.ex. kan medföra att samma påstående är båda sant och falskt.


Fråga 2.1: Vad är koherensteorin om sanning?
Svar 2.1: Enligt koherensteorin är "en uppfattning sann om och endast om den passar in i en sammanhängande och allomfattande helhet av uppfattningar". Kunskap blir ju då att känna till dessa uppfattningar samt hur de hör ihop (Föllesdal m.fl. 1995: 38). Man avgör om en sats är sann eller falsk genom något som kallas för sanningsvärde, eller koherensteorin med ett finare ord. Med detta så kollar man om ett påstående hänger ihop logiskt med verkligheten och inte är motsägelsefullt. Med hjälp av sitt förnuft förstår man att till exempel 4+2+5 blir 11 och det är bestående information, den är alltså koherent.

Fråga 2.2: Vilka svagheter har koherensteorin?
Svar 2.2: Teorin har kritiserats för att den inte klart och tydligt kan redogöra för vad som menas med "sammanhang" mellan utsagor.  Den menar att ett påstående är sant om det "hänger samman" med alla andra sanna påståenden. En stark definition av koherensteorin menar att sanna satser inte bara måste vara förenliga med andra sanna satser (d v s ej motsägande) utan även måste impliceras av andra sanna satser (Föllesdal m.fl. 1995: 39).

Ett exempel från Stockholms Universitets Psykologi hemsida som visar skillnaderna på de olika sanningsteorierna [1]:

3. Kunskap

Det finns tre krav på kunskap. Att något vi tror är sant, betyder inte att vi har kunskap. Vi kan tex. tro att fruktskörden på Österlen är stor i år, och därefter läsa i tidningen att så är fallet. Vår tro visade sig alltså vara sann tro. Men den kan ha grundat sig på en ren gissning, eller på mycket bristfällig information, tex. att vädret på Österlen har varit bra i sommar. För att vi ska ha kunskap måste vår tro, förutom att vara sann, vara välgrundad. För att en person, A, ska veta något, låt säga ´P`, där ´P` tex. står för `fruktskörden på Österlen är mycket rik i år`, måste därför tre krav vara uppfyllda (Föllesdal m.fl. 1995: 44). 

Kunskap är alltså samma sak som sann, rättfärdigad tro enligt denna uppfattning (Platon, Aristoteles, Descartes, empiristerna formulerade dessa tre krav). (Föllesdal m.fl. 1995: 45).

Fråga 3.1: Hur lyder den klassiska definitionen av kunskap som innehåller de tre kraven?
Svar 3.1: Kunskap är sann, välgrundad tro enligt författarna och de tre kraven som måste uppfyllas följer nedan: 
Mer långrandigt:

För att A skall kunna sägas veta P, måste
• A tro P
• A ha goda skäl att tro P
• P vara sant  
(Föllesdal m.fl. 1995: 44-45). 

Till exempel:

1. Per tror att katten jamar

2. Katten jamar

3. Per hör jamande ljud från samma ställe där han ser en katt.

Katten ser ut som om den jamar.

Katten står framför en stängd dörr.

Katten brukar jama framför stängda dörrar.

Man kan visa att alla dessa krav är nödvändiga för att man skall kunna prata om ”kunskap” [1] 

4. Lögnarparadoxen

Författarna beskriver en typ av problem som dyker upp i alla sanningsteorier och som måste lösas för att vi ska få en tillfredställande förståelse av sanningsbegreppet, är de paradoxer som uppstår i sammanhanget. Typiskt för dessa är "lögnarparadoxen" eller "Lögnaren" som sysselsatte filosoferna redan i antiken. Paradoxen beröres även i Nya testamentet, där Paulus i sitt första brev till Titus, kap. 1, verserna 12-13, säger:  

En av dem, en profet av deras eget folk, har sagt: "Kretensarna, lögnare jämt, äro odjur, glupska och lata."  (Föllesdal m.fl. 1995: 40). 

Den första tydliga formuleringen av lögnarparadoxen tillskrivs Eubulides (samtida med Aristoteles): En person säger "Jag ljuger nu." Om påståendet är sant så följer att det är en lögn, d v s, det är falskt. Om påståendet är falskt så ljuger inte Eubulides utan talar sanning, vilket betyder att hans påstående är sant. Först 1933 lyckades den polske logikern Alfred Tarski (1902-1983) formulera en teori om sanning som inte leder till denna eller andra besläktade paradoxer. (Föllesdal m.fl. 1995: 41). 

En modernare version av paradoxen är: Denna sats är falsk (Föllesdal m.fl. 1995: 41). Tar vi satsen "Denna sats är falsk" får vi "Denna sats är falsk" är sann om och endast om denna sats är falsk. Detta kommer dock leda till en självmotsägelse varför definitionen inte är användbar.

Tarskis lösning var att föreslå att man skiljer mellan språk och metaspråk, där bara metaspråket får uttala sig om sanning och falskhet hos satser i språket. (Föllesdal m.fl. 1995: 42).


Fråga 4.1: Hur uppkommer lögnarparadoxen enligt Tarski?
Svar 4.1: Tarski visade att dessa paradoxer nödvändigtvis uppstår i alla språk i vilka logikens vanliga lagar gäller, och som är vad Tarski kallade " semantiskt slutna", det vill säga att alla satser som säger att satser i språket är sanna eller falska själva tillhör språket. Tex: När satsen "snö är vit" förekommer i ett semantiskt slutet språk, så förekommer även satsen "`snö är vit´ är sann" i det språket. (Föllesdal m.fl. 1995: 41).

Fråga 4.2: Hur löser Tarski paradoxen?
Svar 4.2: Tarski menade att vi måste skilja på objektsspråk och metaspråk. "Ett motsägelsefritt språk, säger Tarski, får inte vara semantiskt slutet: det får inte innehålla uttrycksmedel för att formulera språkets egen semantik. Dess semantik skall endast kunna formuleras i ett metaspråk som beskriver det ifrågavarande språket, vilket i detta sammanhang kallas objektsspråket." Om man inte gör det, uppstår paradoxer som lögnarparadoxen. Satsen ´snö är vit´ tillhör objektspråket, medan satsen "´snö är vit´ är sann" tillhör metaspråket. Vill man om den sistnämnda satsen påstå att den är sann, måste man gå över till ett meta-metaspråk. "´Snö är vit"´ är sann´ är sann", tillhör alltså meta-meta språket, osv. (Föllesdal m.fl. 1995: 42).  Ett annat exempel är: Barberaren rakar sig själv och rakas inte av en barberare.

5. Axiomatiska metoden

Historiens mest inflytelserika axiomatiska system konstruerades emellertid av en grekisk matematiker som hette Euklides. Euklides sammanfattade sin tids matematiska vetande i ett stort arbete Elementa. Han utgick från ett fåtal definitioner av begrepp samt från ett antal axiom, grundläggande, självklara sanningar. Från axiomen härledde han sedan en stor mängd teorem, t.ex. det berömda Pytagoras teorem. (Föllesdal m.fl. 1995: 51).

Den axiomatiska metoden har sedan antiken framstått som den bästa bevismetod som finns. Anledningen till detta är lätt att förstå. Axiomen bör väljas så att det inte kan råda några tvivel om deras sanning. Euklides utgår från 10 axiom. (Fem av dem kallar han postulat, men de är av samma karaktär som axiomen). Några exempel på axiom:

1.      Man kan alltid dra en rät linje från en punkt till en annan.

2.      Varje begränsad linje kan förlängas obegränsat.

3.      Kring en medelpunkt kan man alltid beskriva en cirkel med en bestämd radie.

4.      Alla räta vinklar är lika.  

5.      Storheter som täcker varandra är lika stora.

6.      Det hela är större än sin del.

Det fanns dock ett problem med denna metod. En noggrann analys har visat att Euklides, säkerligen omedvetet, ibland använde antaganden som han inte explicit formulerat. När han gjorde slutledningar förlitade han sig på intuitiv logik. Det fanns sålunda ett visst spelrum för tolkningar och misstag.[3]  

Nedan beskriver jag de viktigaste begrepp som används inom den axiomatiska metoden:

Fråga 5.1: Vad innebär den axiomatiska metoden?
Svar 5.1: Axiomatisk metod innebär att man härleder alla sanna satser från axiom inom ramarna för ett axiomatiskt system, som betyder att alla sanningar är deduktiva, d v s de är nödvändigt sanna. Detta är attraktivt därför att man då kan kräva att kunskap är deduktivt sann, och det finns inte utrymme för tveksamheter.
En klassisk svårighet med axiomatisk metod är att identifiera eller enas om axiomen. När ett axiomatiskt system visar sig leda till slutsatser som är "oacceptabla" reviderar vi axiomen. Det verkar alltså som om vi testar axiomen mot något annat. Men då är de ju inte axiom i den bemärkelse som först åsyftades, eftersom de uppenbarligen inte är självklara sanningar (och konventioner förändras).

En begränsning i axiomatisk metod är att man inte kan härleda allmänna lagar om företeelser i omvärlden, vilket är vad vetenskapen strävar efter. Det finns inget sätt att logiskt härleda från en observation av ett enskilt förhållande att något gäller för en mängd likartade förhållanden. Det blir en induktiv slutledning. (Föllesdal m.fl. 1995: 49-51).

Referenser:

  1. http://www.psychology.su.se/units/gu/pk/handoutsvt05/kap01.pdf
  2. Föllesdal Dagfinn, Wallöe Lars & Jon Elster, Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi, 1995
  3. http://www.math.uu.se/~lal/kompendier/Geometribok.pdf