| |
Symboliskt
kapital
Symboliskt kapital kan betraktas
som det mest grundläggande begreppet i den bourdieuska sociologin. Jag skall
försöka fånga innebörden av detta, så som det fungerar
i Bourdieus och hans medarbetares undersökningar, och resonera om relationerna
till Bourdieus begrepp kulturellt kapital och fält. För att inte hamna i ren begreppsutläggning,
skall jag uppehålla mig vid hur dessa begrepp kan brukas i undersökningar
av kulturella produktionsfält (massmediefältet torde kunna analyseras som
ett sådant). De bourdieuska begreppen lämpar sig illa för lexikaliska
definitioner, de får sin fulla mening när de sätts i rörelse
i empiriska undersökningar.
I Bourdieus tidigaste antropologiska studier finner vi åtskilliga
nycklar till hans senare arbete. Det är ingen tillfällighet att den franska
antropologin, med rötter i missionärernas möten med seder som tycktes
primitiva och obegripliga, tidigt blev en teoretiskt och metodiskt avancerad vetenskap,
som i Frankrike intar en plats högt upp i universitetsdisciplinernas hackordning.
För kolonialmakten Frankrike tycks upplevelser av möten med främmande
kulturer och oförmågan att förstå dem och att göra "rätt"
ha förblivit ett nationellt trauma.
Pierre Bourdieu började således sin vetenskapliga bana
som antropolog och fortfarande i hans senaste stora arbete Le
sens pratique (1980) är utgångpunkten de grundläggande lärdomar
han drog av sina undersökningar i Kabylien i Algeriet åren kring 1960.
Hos de kabyliska bergsbönderna fäste sig Bourdieu vid det sofistikerade
systemet för att ge gåvor och gengåvor. Den rätt avpassade
"gåvan", som kunde vara en present men också en fest, en kvinna,
en blodshämnd, till rätt person vid rätt tidpunkt var för kabylen
medlet framför andra att skapa en hedersam relation till en annan man. även
vardagliga handlingar, som att gå med rätt hastighet, värdigt och
utan brådska men ändå målmedvetet, att möta andra män
utan att vika med blicken, att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt,
att stiga upp och lämna sitt hus tidigt om morgonen och om vädret förhindrade
arbete på åkern befinna sig i männens hus och inte hemma bland kvinnor
och barn -- allt sådant utmärker en man som vet vad som anstår en
man av heder ("Le sens de l'honneur", 1972, sv övers 1986).
För att med framgång kunna spela "hederns spel"
måste man ha vuxit upp i det kabyliska samhället. Den utanförstående
observatören, antropologen, riskerar ständigt att göra fel. I gengäld
kunde Bourdieu, just i egenskap av utanförstående, rekonstruera principerna
bakom kabylerns habitus, d.v.s. de i kroppen och sinnet inristade vanor och dispositioner
som gör det möjligt för dem att spela ett spel vars regler är
alltför komplicerade för att rymmas i en regelbok.
Vidare kunde Bourdieu göra något som vore otänkbart
för spelets deltagare. Bakom det komplicerade systemet för utdelande av
gåvor och gengåvor och känslan för vad hedern bjuder kunde
han upptäcka en dold ekonomi, nämligen ett för detta släktsamhälle
nödvändigt sätt att reglera utbytena mellan familjerna: utbyten av
tillgångar, arbetskraft, döttrar.
Att säga så till kabylerna vore en skandal. Det vore
att blanda in lumpna, egoistiska motiv i de hedersaker som för dem framstod
som raka motsatsen till "ekonomi", ungefär lika otänkbart (i
ordets bokstavliga mening) som om vi skulle tacka nej när vännerna bjuder
på middag men tillägga att vi gott kan tänka oss att ta pengarna
i stället.
Vi finner således redan i Bourdieus tidigaste antropologiska
studier av "hederns spel" bland kabylerna en iakttagelse som kom att ligga
till grund för hans sociologi. Kabylerna besitter det "praktiska bemästrande"
som krävs för att spela spelet och som samtidigt gör dem oförmögna
att upptäcka spelets ekonomiska karaktär, till skillnad från utbölingen,
antropologen, som visserligen är ur stånd att spela spelet men som just
därför kan urskilja de mytologiska föreställningar som är
knutna till det praktiska bemästrandet av spelets ekonomi.
Att Bourdieu använder termer som förfaller lånade
från den ekonomiska vetenskapen bör inte förvilla. Hans begrepp om
ekonomi omfattar människors motiv, symbolernas värld, trosföreställningarna,
likaväl som "ekonomiska" fenomen i gängse mening. Det är
fråga om "hushållning" i ordets vidaste betydelse: produktion,
reproduktion och byte av alla slags symboliska och materiella tillgångar.
Det kabyliska samhällets symboliska ekonomi vilar på
trosföreställningar såsom den om hederns oavvisliga krav. Släktens
heder är den viktigaste formen av vad Bourdieu kom att kalla "symboliskt
kapital" -- symboliska tillgångar grundade på den tro <croyance>
kabylerna lägger ned i hederns värden. Antropologen kan notera sambanden
mellan den symboliska ekonomin och "ekonomin" i gängse, snäv
mening: familjer med symboliska tillgångar -- anseende, inflytande, många
hedersamma relationer -- kan vid behov uppbåda stöd när ägandetvister
skall avgöras eller döttrar giftas bort, och de har riklig tillgång
på arbetskraft när skörden skall bärgas. Men kabylernas bild
av världen är en annan. Hederns bud kommer först. Tron på hederns
värden döljer den symboliska ekonomins karaktär av just ekonomi: givandet
av gåvor framstår som hedersamma handlingar rätt och slätt,
och gåvoutbytets komplicerade logik, enligt vilken gåvan följs av
gengåva av bestämt värde vid bestämd tidpunkt under bestämda
former, blir aldrig synlig för kabylerna. För att använda ett av Bourdieus
nyckelbegrepp: de "misskänner" såväl den symboliska ekonomin
som dess relationer till den materiella. Detta misskännande <méconnaissance>
är inte bara ideologi i betydelsen "falskt medvetande" utan en förutsättning
för att den symboliska -- och den materiella -- ekonomin skall fungera.
Kulturellt
kapital
Detta antropologiska perspektiv bar Bourdieu bar med sig då
han från början av sextiotalet blev sociolog och vände sitt intresse
mot det franska samhället. Vi möter redan i dessa tidiga algeriska studier
en rad av Bourdieus nyckelbegrepp: habitus, symboliskt kapital och symbolisk ekonomi,
tro, misskännanden, praktiskt bemästrande.
För övrigt arbetade han också i Frankrike med mer
traditionella antropologiska studier, nämligen i sin hemtrakt Béarn;
den den viktigaste studien var den om böndernas ungkarlsstånd (1962).
Men framför allt var det inom kulturens och skolans områden som Bourdieu
med hjälp av antropologins distanserande forskningstekniker kunde förundra
sig över att människor gör vad de gör när de befinner sig
där de befinner sig.
I sitt hemland Frankrike kunde Bourdieu observera att det praktiska
bemästrandet av kulturen fyllde en funktion liknande den som förmågan
att delta i hederns spel fyllde i det kabyliska bondesamhället. Att tala formfulländad
franska, att vara allmänbildad och välinformerad, att veta att föra
sig i olika miljöer där karriärer avgörs, att vara utrustad med
kultiverade dispositioner och god smak -- allt tycktes vara nödvändiga
tillgångar för den som ville lyckas bättre än andra och i synnerhet
för den som önskade framgång i skolan. Detta slags tillgångar
var just symboliska i Bourdieus mening. Kulturen, det rätta språkbruket,
den goda smaken, uppfattades -- i synnerhet av dem som hade gott om kultur -- som
allmängiltiga värden och som något man ägde eller skaffade sig
för dess egen skull och av personligt intresse. Bemästrandet av kulturens
och utbildningens värld tycktes med andra ord förenat med mytologiska föreställningar
och ett "misskännande" av den bakomliggande ekonomin och de vinster
som väntade. Skolframgångar och akademiska karriärer förklarades
helst med hänvisning till medfödd begåvning, individuella ansträngningar
eller brinnande intresse. Konstnärer, författare eller kritiker uppfattade
sig gärna som unika personligheter drivna av kärlek till konsten och inget
annat.
Med "kultur" avser Bourdieu i detta sammanhang inte vilken
kultur som helst, utan det slags kultur som är intimt knuten till samhällets
makthierarkier, närmast vad som i Norden brukar kallas "finkultur"
och omgärdas av citationstecken och reservationer, d.v.s. den kultur som räknas,
den legitima och dominerande, den som i praktiken erkänns i skolan och i karriärgångarna
på sociala fält där makt utövas. Det är således inte
fråga om det breda, antropologiska kulturbegreppet, där kultur blir liktydigt
med livsformer i största allmänhet. Arbetarklasskulturer eller invandrarkulturer
är i Bourdieus perspektiv exempel på dominerade, icke erkända kulturer,
som man kan tala väl och förstående om, men som i praktiken inte
räknas i de strider där det avgörs vem som skall nå sociala
positioner av betydelse.
Förhållandet
mellan
symboliskt och kulturellt kapital
En mäktig kabylisk familj var inte bara rik på materiella
ägodelar. Den var också och framför allt en familj med heder och
anseende. Dess ställning vilade på den respekt den kunde kräva av
andra, på de hedersamma kontakter den under generationer byggt upp och som
kunde mobiliseras till dess fördel. Hedern är den viktigaste formen av
symboliskt kapital i ett förkapitalistiskt bondesamhälle som det kabyliska.
Det är ett skriftlöst samhälle och de symboliska tillgångarna
-- såsom minnet av det förflutna -- lagras huvudsakligen i människors
kroppar, i form av hågkomster, vanor, dispositioner, "habitus". Traditionen
förs vidare i det fysiska mötet mellan människor och äger det
speciella slag av stabilitet som det mänskliga minnet och dess memoriseringstekniker
gav den. Den muntliga förmedlingen möjliggör de och nödvändiggör
en anpassning av traditionen till mottagarnas kulturella kompetens i deras egenskap
av uttolkare.
Ett modernt samhälle med skrifter och utbildningsinstitutioner
möjliggör nya former av symboliskt kapital och nya sätt att lagra
och byta symboliskt kapital. Med skrivkonsten och, senare, med utbildningssystemets
uppkomst, infinner sig för första gången, säger Bourdieu i en
viktig passage i Le sens pratique (1980, pp 214f), villkoren
för en ackumulation av den specifika form av symboliskt kapital som han väljer
att kalla det kulturella kapitalet. Symboliska tillgångar kan bevaras i "objektiverat"
och "institutionaliserat" tillstånd, nämligen fixerade i texter
och lagrade i teorier maskiner, och i särskilda institutioner -- skolor, universitet,
kulturtidskrifter etc -- med speciella inträdeskrav. Klasser, klassfraktioner
och andra sociala grupper kan monopolisera dessa objektiverade kulturella tillgångar
genom att behärska sätten för deras tillägnande. Striderna inom
utbildningssystemet och de utbildningpolitiska striderna gäller ytterst detta
monopol; därav den betydelse som Bourdieu från och med de första
studierna vid Centre de sociologie européenne tillmätt utbildningsociologin
(jfr Les étudiants et leurs études, 1964;
Les héritiers, 1964; Rapport
pédagogique et communication, 1965 och en lång rad senare studier).
Utbildningssystemet fördelar kulturellt kapital, men är
också avgörande för detta kapitals existens som sådant: det
formar människors habitus så att de blir disponerade att erkänna
det slags värden varpå det kulturella kapitalet vilar. Bourdieus kanske
mest grundläggande perspektiv på utbildningssystemet gäller just
det erkännande <reconnaissance> det skapar.
Utbildningssystemet är ett socialt system som upprätthåller en symbolisk
ordning som klassificerar människor och förmedlar bilder av hur världen
ser ut. De maktförhållanden som är grundvalen för att allt detta
ska kunna ske och som utesluter andra -- i princip lika möjliga -- pedagogiska
handlingar, tas för givna, de är "misskända". Med ett slags
magisk kraft som tilldelas det av samhället indelar utbildningssystemet den
sociala världen, ger anvisningar om vars och ens sociala plats och utkorar de
utvalda. Skolan och ideologin om ett utbildningssystem som erbjuder alla lika chanser
har blivit det moderna samhällets teodicé för de priviligierade
klassernas privilegier.
Även i sin kultursociologiska studier -- med början i
de första sextiotalsundersökningarna av fotografiet (Un
art moyen, 1965) och konstmuseibesökarna (L'amour
de l'art, 1966) -- arbetade Bourdieu och hans medarbetare med mycket omfattande
material och intervjuserier som rörde tvärsnitt av hela befolkningen. De
fann ständiga belägg för att också människor med lite eller
ingen legitim kultur -- d.v.s. kultur av det slag som fordrades på muséerna
-- i regel ändå erkände överhögheten hos den kultur de
själva hade så lite av. De accepterade som finare och mer riktig en smak
som de själva inte hade. I denna erkännsamhet, ja, i själva faktum
att den bildade estetiken kunde framställas som giltig för alla, som universell,
menade sig Bourdieu finna uttryck för kulturella dominansförhållanden:
de högre klasserna behärskade bättre än andra en kultur som,
genom komplicerade förmedlingar, tenderade att erkännas av samhället
i dess helhet.
Det kulturella
kapitalets existensformer
Att i Frankrike besitta "kultur", att hemifrån
och av skolan vara formad så att man behärskar kulturens referenssystem
och själv är "kultiverad", äger förmågan att
tala och röra sig inom de samhälleliga miljöer där kultur utövas
och värdesätts, är för Bourdieu att äga ett "kapital"
i samma mening som en på heder rik släkt bland kabylerna ägde symboliskt
kapital. Det är att ha rättmätigt tillträde till yrken och positioner
där detta slags kultur räknas.
Bourdieu har ofta återkommit till den mest allmänna
formen av kulturellt kapital i Frankrike, den allmänbildning som brukar kallas
för "culture générale" och ofta anges som ett av huvudmålen
för den högre utbildningen: att veta tillräckligt mycket om historia,
kultur, samhällsfrågor och naturvetenskap för att med lätthet
röra sig inom den värld av teman, frågeställningar, namn, referenser
och dagsaktualiteter som kännetecknar livet inom de högre klasserna och
inom de institutioner som är att räkna med. Särskilt har han uppmärksammat
språkets betydelse. Den som är välförsedd med "culture
générale" äger också en socialt formad, profitabel
förmåga att tala och skriva för olika sociala marknader och att med
språkets hjälp distansera sig från och manipulera omvärlden.
Med det kulturella kapitalet följer också i regel ett informationsförsprång,
d.v.s. möjligheter att hålla sig väl underrättad om vilka investeringar
och insatser som faktiskt krävs för inträde på olika sociala
fält och var vinsterna står att hämta.
De kulturella kapitalet existerar för Bourdieu framför
allt i människors kroppar som kunskaper, erfarenheter, sätt att uppfatta
och tänka, att tala och röra sig. Men det finns också, med Bourdieus
språkbruk, i "objektiverade" och "institutionaliserade"
former, exempelvis som utbildningsinstitutioner, akademier och muséer, böcker,
tidskrifter, tidningar, teorier och tekniker. Här "lagras" kulturella
och vetenskapliga fälts historia och resultaten av tidigare strider inom fälten.
Det är fråga om "kapital" i Bourdieus mening därför
att dessa institutioner etc är föremål för erkännande och
sätter människor i rörelse, antingen genom att rent symboliskt representera
det som anses värdefullt -- som när den bildade drar till med namn som
ingen annan känner till -- eller genom att tillhandahålla argument, informationer,
teorier, kunskaper som är brukbara i striderna om hur historien sett ut, vad
samhällsvetenskapen bör syssla med eller vad god litteratur är för
något. Den som med ett gediget kulturellt kapital i kroppen träder in
i kulturens institutioner eller på angränsande fält kan mobilisera
det där ackumulerade kulturella kapitalet.
Det kulturella kapitalet grundas på människors trosföreställningar.
Det dominerande språkbruket utgör ett "kapital" därför
att det erkänns som överlägset och mer eftersträvansvärt
än andra språkbruk. Enligt Bourdieus sätt att se bärs hela områden
i samhället, i synnerhet de i mer begränsad mening kulturella områdena,
upp av den tro som människor är benägna att lägga ned i kulturella
värden. Den position som är litteraturprofessorns vilar på skollärarnas,
bibliotekariernas, bokrecensenternas, kulturpolitikernas, bokälskarnas, kort
sagt de flesta någorlunda bildade människors tro att litteratur är
värdefullt. Det kulturella kapitalet fungerar som kapital bara om det erkänns,
om det finns marknader där det tillerkänns värde.
Fält
Sedan mitten av sjuttiotalet har en ström av undersökningar
av sociala fält där makt utövas flutit från Bourdieus Centre
de sociologie européenne: en studie av drygt tvåhundra ledare för
de största franska företagen och bankerna ("Le patronat", 1978),
en totalundersökning av samtliga franska biskopar mm ("La sainte famille",
1982), en kartläggning av de parisiska universitetsprofessornas konkurrensfält,
d.v.s. Bourdieus eget fält (Homo academicus, 1984),
samt studier av juridikens och politikens fält, barnpsykologins, serietecknarnas
och så vidare. Ett antal av studierna har publicerats i Bourdieus tidskrift
Actes de la recherche en sciences sociales och två
av dem föreligger i svensk översättning: för det första
en undersökning av de parisiska modeskaparnas värld, "Le couturier
et sa griffe" (1975, sv övers 1986) som tydligt visar hur Bourdieu hämtat
redskap, i synnerhet magibegreppet, från Marcel Mauss, och, för det andra,
"La production de la croyance" (1977, sv övers 1986), en analys av
det Paris som befolkas av författare och förläggare, konstnärer
och gallerister, teaterpublik, pjäsförfattare och kritiker.
Analyser av "sociala fält" -- inte bara maktens
fält -- har med åren blivit ett allt mer framträdande inslag i Bourdieus
sociologi. Ett "fält" <champ> uppstår där människor
strider om symboliska och materiella tillgångar som är gemensamma för
dem. Fotografiet är ett illustrativt exempel.
När Bourdieu och hans medarbetare under sextiotalets första
hälft började undersöka fotograferandet (se volymen Un
art moyen, 1965), fanns ännu inget fält, ingen spelplats för
fotografer och fotografispecialister. Fortfarande saknades i stort sett specialtidskrifter,
fotogallerier och fotomuséer, fotografihistoriker, utbildningsinstitutioner,
samt auktoriserade värdehierarkier för att skilja vackra, värdefulla
och konstnärliga foton från fula eller amatörmässiga. Idag,
tjugofem år senare, existerar allt detta, och därmed ett fält där
människor kan försöka vinna inträde, göra insatser och ha
symboliska och materiella vinster att hämta.
Ett fält definieras av att där finns människor som
är disponerade på ett specifikt sätt (fotografer, fotografispecialister
av olika slag), av de specifika investeringar som avkrävs nya inträdande
(kunskaper om fotograferandet och förtrogenhet med etablerad fotoestetik), av
specifika insatser i spelet (ställningstaganden för och emot den ena eller
andra fotografen eller estetiken), av specifika vinster (ekonomiska vinster, men
minst lika viktiga är de symboliska, nämligen erkännande som fotograf,
fotogallerist, skribent med fotografi som specialitet, etc), och framför allt
att det är något för alla deltagarna gemensamt som står på
spel (främst frågan om kriterier för fotografiers värde).
Med andra ord: allt är inte fält i Bourdieus mening.
Om någon i sin ensamhet odlar vissa intressen och hyllar vissa värden
har därmed inget fält uppstått. Ett fält förutsätter
specialister, institutioner, erkända värdehierarkier. Vi kan här anknyta
till den inledande diskussionen av det symboliska kapitalet. I ett samhälle
som Kabylien är detta symboliska kapital tämligen enhetligt: alla kabyliska
bönder hyllar i stort sett samma värden, framför allt hederns värden.
I moderna samhällen har det symboliska kapitalet ojämförligt mycket
mer differentierat. Vi har uppehållit oss vid den specifika form av symboliskt
kapital som lagras, ackumuleras och utväxlas inom det framväxande fotografi-fältet,
med dess institutioner, tidskrifter, utställningar, och framför allt de
människor som där utkämpar sina strider. En viktig tanke hos Bourdieu
är att det symboliska kapitalet är nedlagt i kroppen, i form av habitus,
det vill säga system av dispositioner. Det är resultatet av sociala efarenheter,
kollektiva minnen, sätt att röra sig och tänka som ristats in i människors
kroppar och sinnen. Låt oss dröja vid denna tanke och som illustration
välja ett mer väletablerat fält, det litterära.
Det litterära
fältet som exempel
Mellan kroppen å ena sidan och de sociala fält där
männniskor inträder å den andra råder en outtalad omedveten
"maskopi", brukar Bourdieu säga. "Kroppen tänker".
För att "känna sig hemma" inom t ex det litterära fältet,
för att bli egenkänd och erkänd (Bourdieu leker gärna med dubbelbetydelsen
hos franskans reconnaitre) som, låt säga,
litteraturkritiker, krävs att nykomlingen gjort vissa bestämda insatser
och låtit sig formas så att han blir den han måste vara för
att vistas inom det litterära fältet: att han lärt sig tillräckligt
mycket om tidigare och aktuella litterära fejder för att kunna urskilja
de rätta frågeställningarna, att han lärt sig att tala, att
tänka, att skriva, att vara på bestämda sätt och lärt känna
de rätta människorna. Först därigenom blir ens insatser i spelet
begripliga för de andra deltagarna. Den icke invigde kan avfärdas som glad
amatör eller landsortskritiker och möter inte annat än tystnad.
Den kompetens som möjliggör inträde på det
litterära fältet är frukten av investeringar i läsning, men också
i kontakter, vänskapsband, kärlekförhållanden och en allmän
lokalkännedom i den litterära världen (litteraturvetenskapliga institutioner,
tidskrifter, kulturredaktioner, förlag, krogar). Dessa tunga och tidskrävande
investeringar befäster den tro som förenar alla deltagare i spelet. Den
nye inträdande måste demonstrera att han accepterar bestämda grundläggande
trosföreställningar om vad som är värdefullt -- i synnerhet att
det är värdefullt att strida om vad god litteratur eller riktig litteraturkritik
vill säga. Inom det litterära fältet som inom andra kulturella fält
kämpar människorna om detta specifika gemensamma som står på
spel fältet i fråga.
En specifik form av symboliskt kapital är grunden för
makten inom fältet och därmed för utdelandet det erkännande som
författare, kritiker etc som ger auktoritet att fälla omdömen om litteratur.
De bland deltagarna som är bäst rustade med sådant kapital är
benägna att utveckla strategier för bevarande av status quo, d.v.s. att
låta spelet fortsätta som förut, och att låta spelets underförstådda
trosföreställningarna, doxan, förbli outtalade. Dessa "ortodoxa"
deltagare kan dock tvingas att överge sin tystnad och övergå till
"ortodoxins diskurs", nämligen när nya pretendenter (de unga
arga männen, de "heterodoxa") träder in och sätter deras
dominans i fråga; då gäller det att återställa den tysta
uppslutningn kring doxan.
De författare, kritiker och andra som befolkar det litterära
fältet kan således ha delade meningar om vad t ex litterär kvalitet
är och bör vara -- dessa delade meningar är vapen med vilka striden
förs -- men att striden är värd att föras,
därom är samtliga deltagare överens.
Till de intressen som är gemensamma hör framför
allt att kampen inom fälten skall kunna fortsätta. Nykomlingarna måste,
också när de utvecklar heterodoxa, kätterska strategier, genom att
underbygga tron på värdet av insatserna bidra till att spelet kan fortsätta.
Just viljan att investera brukar vara ett avgörande
kriterium när det blir aktuellt att släppa in eller stöta ut någon
ny pretendent.
Inom fält som de litterära, konstnärliga, vetenskapliga
eller religiösa åberopar de heterodoxa upprorsmännen gärna återvändandet
till källorna, klassikerna, ursprunget: litteraturens, konstens, vetenskapens
eller religionens sanna och verkliga mening. På så sätt garanteras
att de partiella revolutioner som då och då skakar fältet aldrig
sätter förutsättningarna för spelets bestånd i fråga:
"En
av de faktorer som skyddar de olika spelen mot den totala revolutionen som skulle
innebära slutet inte bara för de dominerande och deras dominans utan också
för spelet självt, är just betydelsen av själva den investering
i tid, möda etc som krävs för att inträda i spelet och som i
likhet med passageriternas prövningar bidrar till att i praktiken göra
det otänkbart
att man rätt
och slätt skulle förstöra spelet. Det är därför hela
sektorer av kulturen [...] räddas av den kostnad som krävs för att
förvärva de kunskaper vilka skulle vara nödvändiga för att
förstöra dessa sektorer så som de är utformade" (Questions de sociologie, 1980, p 116)
Med andra ord, om man ägnat år eller decennier åt
att förbereda sig för verksamhet inom ett kulturell fält, har man
intresse av att hålla uppe värdet av denna investering. Den som inte gjort
motsvarande investeringar släpps inte in och kan inte påverka den auktoritet
som fördelas inom fältet. (Detsamma gäller fler områden: Bourdieu
har intresserat sig för jet set-tillvaron bland de mest förmögna och
funnit, inte ett lättingliv utan ett oerhört tids- och kostnadskrävande
investeringsarbete.)
Ett lyckosamt inträde på ett socialt fält åtföljs
regelmässigt av att man i likhet med kabylerna misskänner den symboliska
ekonomin -- investeringarna och insatserna som krävs, vinsterna som finns att
hämta, dominansförhållandena, doxan -- bakom spelet. Bourdieu har
i flera sammanhang noterat att uppkomlingen från underklassen som mot all odds
vinner inträde på kulturella fält t om löper större risk
att totalt misskänna de sociala mekanismer som gjort inträdet möjligt,
och i stället känner sig "kallad", uppfattar sig som fri intellektuell,
driven av kärlek till litteraturen, konsten, vetenskapen, sanningen och inget
annat.
Mot uppkomlingens spända förhållande till den intellektuella
och akademiska världen har Bourdieu kontrasterat den "triumferande oskulden"
hos de så kallade födda intellektuella, och deras självklara rätt
att vistas i kulturens värld, att ackumulera och byta symboliskt kapital och
ha alla de rätta åsikterna och veta alla svaren.
Låt oss välja exemplet Sartre. Bourdieus fascination
inför fenomenet Sartre, som kan framstå som hatkärlek, har samband
med att för Bourdieus generation, liksom för många svenskar, Sartre
framstått som modellen för den intellektuelle: engagerad, obunden och
kritisk, i sin egen person förskroppsligande sin egen lära om frihetens
möjlighet.
Men för Bourdieu är Sartres storhet, personligheten,
genialiteten, inte förklaringen till hans insats, utan något som först
av allt självt kräver sin förklaring: vad producerar Sartres storhet?
Bourdieu och flera av hans medarbetare (främst italienskan
Anna Boschetti i Sartre et 'les Temps modernes', 1985)
har pekat på sambandet mellan de investeringar Sartre gjorde och konkurrensvillkoren
på samtidens intellektuella marknad.
Sartre var född in i den intellektuella världen. Gymnasiestudier
på ett av Paris elitgymnasier hade meriterat honom för inträde på
den intellektuella plantskolan framför andra, Ecole Normale Supérieure
vid Rue d'Ulm, och en examen som agrégé
i filosofi, den mest prestigefyllda disciplinen.
Han reser till Tyskland och förkovrar sig i den fenomenologiska
traditionen, som vid den tiden väntade på att introduceras på allvar
i Frankrike.
Med alla tecken på en av det filosofiska fältet sanktionerad
auktoritet, har han sedan rätten att införa filosofin i litteraturen, en
kupp som gör litteraturkritikerna svarslösa. De vet för litet om modern
filosofi och har inget att sätta emot.
I den samtida franska litteraturen för han in stildrag från
ännu inte helt rumsrena konster och genrer som pockade på erkännande
och som börjat upptäckas av en ny medelklass: filmen, deckaren, amerikanska
författare som dos Passos och Faulkner. Han skriver dessutom tidigt ett otal
recensioner och programartiklar där han dels dömer ut så gott som
alla samtida franska konkurrenter, dels tillhandhåller den litteraturteori
som bereder marken för receptionen av de böcker han skall komma att skriva.
Sartres La nausée var inte
bara en roman som i ett slag förändrade den litterära scenen; den
kollektiva tron på att denna bok är stor litteratur var resultatet av
de förändrade konkurrensvillkor på det litterära fältet
som hela Sartres generation varit med om att driva fram.
Så kan fenomenet Sartre förstås. Därmed är
inte allt sagt -- intet om det viktigaste, skulle många hävda. Det finns
ändå, hur man än ser saken, något uppfordrande i Bourdieus
illusionslösa sätt att kartlägga den intellektuella världen.
Han brukar anklagas för att förneka tankens frihet, men avsikten är
den motsatta: de intellektuella blir "friare" om de vet mer om hur alla
de tankeformer och värdehierarkier produceras som de ställs inför,
har att ta ställning till och kanske själva hyllar.
Massemediefältet
Om vi uppfattar jornalistiken eller massmedievärlden som
ett kulturellt produktionsfält, så skulle en "fältstudie"
i Bourdieus anda kräva undersökningar av hur symboliska och materiella
tillgångar ackumuleras och byts inom fältet, vilka insatser som avkrävs
dem som vill ge sig in på fältet, hur de formats och utvalts (här
behövs material som ger besked om journalisters livshistorier, etc) samt, slutligen,
studier av förhållanden till andra fält.
Flera av Bourdieus medarbetare och studenter har genomfört
sådana "fältstudier", bl.a. två intressanta avhandlingar
om intellektuella tidskrifter (Louis Pintos om Le nouvel Observateur
samt Anna Boschettis redan nämnda om les Temps modernes),
ett flertal studier av sociologiska tidskrifter och mycket annat, som t ex en undersökning
av hur "de tecknade seriernas fält" konstituerades.
Dessutom har Bourdieu och hans medarbetare mycket ofta hämtat
material från tidningar och tidskrifter, t ex för sina studier av smakens
fördelning (konst-, heminrednings- och modetidskrifter) och för att att
skaffa information om människor som befolkar maktfälten och som i vissa
fall -- det gäller bl.a. företagsledare -- ogärna låter sig
frågas ut av sociologer.
Ett kunskapsteoretiskt intressant tillvägagångssätt
som Bourdieu ofta tillämpat är att i tidningar och tidskrifter söka
upp "klassifikationsscheman" som säger något om hur den sociala
världen klassificeras. Ett exempel är hur välkända franska politiker
förknippas med djur (Giscard d'Estaing liknas vid en myra och Mitterand vid
en räv, etc), färger, träd, blommor, spel, huvudbonader, bilar, möbler,
berömda kvinnor, familjemedlemmar, yrken samt seriefigurer (se bl.a. La
distinction, pp 625-640). Ett annat exempel är de tio i topp-listor över
de mest betydande franska intellektuella som brukar publiceras i franska tidskrifter
(P. Bourdieu: "La hit-parade des intellectuels français ou qui sera juge
de la légitimité des juges?", 1984). Bourdieu menar att sådana
material är intressanta eftersom de, till skillnad från gängse frågeformulärundersökningar,
inte är organiserade enligt sociologins klassifikationsscheman utan följer
en logik liknande förkapitalistiska samhällens mytisk-rituella scheman
(vi kan här iaktta Bourdieus beroende av traditionen från durkheimianernas
studier av "primitiv klassifikation"). Vid Centre de sociologie européenne
pågår en hel del arbete med liknande material (ett exempel är Pierre-Olivier
Perl's avhandlingsarbete om polititiska karikatyrer i dagspressen).
Jag är inte massmediaforskare och har knappast några
empiriskt grundade idéer om hur förhållandena gestaltar sig i Sverige
idag. Ett intuitivt intryck är att journalistikens fält på senare
år blivit allt starkare i förhållande till vissa andra fält,
såsom universitetets. För några decennier sedan skrev tongivande
universitetsprofessorer helsidesartiklar i kulturella och sociala frågor. Så
icke nu längre, vilket kanske inte bara är en fråga om utrymmet på
kultursidorna. Saken kan uttryckas så, att växlingskursen mellan det journalistiska
och det akademiska kapitalet förskjutits till det förstnämndas fördel.
Det tycks som om journalistikens fält tidigare i högre grad hämtade
personligheter från andra fält, medan massmedierna idag skapar
sina personligheter, från länspolismästare till politiska debattörer.
De intellektuella som tilldelas en bemärkt position inom journalistikens fält
är i vissa fall renodlade massmediaintellektuella -- det hjälper inte att
Jan Myrdal skriver om Strindberg och Blazac eller Lars Gustafsson om språkfilosofi
eller Anders Ehnmark om politologiska problem, de erkänns och igenkänns
inte som kolleger av svenska litteraturvetare, filosofer respektive statsvetare.
Av de få akademiker som från sin position inom det akademiska fältet
erövat rätten att tala i massmediedebatten (jag bortser här från
recensionsverksamhet, som är en sak för sig) krävs att de, som i fallen
Ronny Ambjörnsson, Sven-Eric Liedman, Lars Lönnroth med flera också
tilldelas en position inom massmediafältet. Enbart akademiskt erkännande
räcker inte.
Åtskilliga strider i kultur- och samhällsdebatten tycks
gälla gränsdragningen mellan journalistikens och angränsande fält,
och reglerna för in- och utförsel av symboliskt kapital från det
ena fältet till det andra samt växelkurserna (t ex värdet av vetenskapligt
kapital när det förs in i det journalistiska fältet). Att debatten
om Metropolit-projektet antog så anmärkningvärda proportioner kan
bero på att den socialt sett var en strid om huruvida journalister eller sociologer
skall äga tolkningsföreträde när det gäller samhällsutvecklingen
och samhällsproblemen, och om vem som har legitim rätt att företräda
medborgarnas intressen.
Bourdieus
bidrag till kulturforskningen
Pierre Bourdieus sociologi har mött ett anmärkningsvärt
internationellt gensvar. Viktiga arbeten översattes tidigt till italienska,
tyska och spanska, och numer finns också en del goda engelskspråkiga
utgåvor, tack vare den utomordentligt kompetente översättaren Richard
Nice. Inom den angloamerikanska inflytandesfären har för övrigt på
sista tiden var och varannan kulturvetenskaplig tidskrift -- inklusive tidskrifterna
på massmedieforskningsområdet -- innehållit introduktionsartiklar
om Bourdieus sociologi.
Det kan likna personkult att hänga upp så mycket på
ett namn, Pierre Bourdieu. Men när jag här säger "Bourdieu"
är det ett kort sätt att beteckna, för det första, en hel forskningsmiljö
i anslutning till Centre de sociologi européenne -- sammantaget flera hundra
medarbetare och lärjungar, representerande många samhällvetenskapliga
och humanistiska discipliner och numer spridda i åtskilliga länder --
och, för det andra, ett återupplivande av klassiska samhällsvetenskapliga
traditioner. Följande exempel, som illustrerar hur Bourdieu blåst liv
i och utvecklat klassisk sociologi och antropologi, ger anledning till några
avlutande reflexioner om kulturforskningens villkor.
Fältbegreppet kan ledas tillbaka till Max Webers religionsociologi,
närmare bestämt analyserna av maktförhållanden och strider mellan
präster, profeter, magiker och lekmän. Om vi lägger Webers och Bourdieus
analyser bredvid varandra, så torde den senares främsta tillskott bestå
i att han, på strukturalistiskt manér, betonar de objektiva relationerna
mellan prästens, profetens, magikerns och lekmännens positioner. Weber
tenderade att anlägga ett närmast socialpsykologisk perspektiv, där
prästen blev en typ utrustad med vissa egenskaper (anspråk på att
företräda den legitima tron), och profeten en annan typ med andra egenskaper
(anspråk på att företräda den ursprungliga och sanna religionen),
etc. Ur Bourdieus perspektiv finns vissa positioner, såsom prästens eller
profetens, redan förberedda inom en kulturella fälten och sociologens uppgift
blir att kartlägga det subtila spelet som leder fram till att vissa människor
med bestämda egenskaper (habitus, d.v.s. system av dispositioner) gör anspråk
på -- eller tilldelas -- bestämda positioner. Ledmotivet i en lång
rad av Bourdieus undersökningar är spelet mellan systemen av dispositioner,
förkroppsligade i agenterna, och systemen av positioner (om detta har jag skrivit
i Dispositioner och positioner. Ett ledmotiv i Pierre Bourdieus
sociologi, UHÄ FoU-Arbetsrapport 1983:2). En "fältstudie"
av, låt säga, svensk sociologi, skulle således inte innebära
att rätt och slätt utpeka vissa personer som "präster" (försvarare
av dominerande forskningsmetoder) och andra som "profeter" (Joachim Israel,
Johan Asplund); det skulle snarare handla om att konstruera strukturer som definieras
av relationer: relationer mellan agenternas dispositioner, mellan agenternas positioner
inom fältet, mellan universitetsinstitutioner, forskningsfinansiärer, tidskifter
etc, samt förbindelser med andra fält (politikens, den statliga förvaltningens
och kulturdebattens fält, amerikanska och kontinentala samhällsvetenskapliga
fält). Hela väven av sådana relationer utgör den svenska samhällsvetenskapens
fält. Det ligger där, utbrett och redan på förhand strukturerat,
för oss som träder in på det. Därför existerar bestämda
tillgängliga orienteringsmöjligheter och rörelseriktningar, och bestämda
tänkbara investeringar i fråga om forskningsmetoder att tillägna
sig, böcker att läsa och människor att lära känna.
Självreflexion
Genom att analysera forskningsfältet i denna mening, reglerna
för hur nya pretendenter upptas i gemenskapen, vilka investeringar och insatser
som krävs för deltagande i spelet, vilka orienteringsriktningar som står
till buds, vilka värden som står på spel och vilka symboliska och
ekonomiska vinster som finns att hämta -- genom kunskap om allt detta och om
vår egen placering i fältet har vi en chans att i någon mån
värja oss mot att bli fältets fångar, att säga just det fältet
tilldelar oss att säga och inget annat. När det gäller svensk masskommunikationsforskning
ger Ulla Carlssons aktuella översikt ledtrådar för en sådan
"fältanalys". Varje socialt fält -- det gäller inte bara
forskningsfält -- har sina maktpoler och orienteringsmöjligheter och på
förhand uppdragna rörelseriktningar (ungefär som ett magnetfält,
därför fält-metaforen) som varje inträdande drivs att förhålla
sig till.
Vilken bana en forskare "väljer", eller tilldelas,
har med hans eller hennes dispositionerna att göra:
När vi som studenter träder in på fältet är
somliga av oss disponerade för att göra tunga och riskabla investeringar,
att läsa böcker som inga andra läser och knyta kontakter med forskninginstitutioner
som inga andra besöker, vilket med Bourdieus språkbruk kan leda till en
"hög" bana. Utskjutningshastigheten är hög, om vi håller
fast vid ett bildspråk lånat från ballistiken, och risken är
stor att man vid nedslaget hamnar utanför fältet eller i en marginell "profetisk"
position. Å andra sidan finns under vissa betingelser utsikter till extraordinära
vinster, nämligen om fältet omvandlats så att tidigare heterodoxa
positioner vunnit legitimitet samtidigt som antalet pretendenter till dessa positioner
är jämförelsevis fåtaliga.
Andra inträdande är formade för att acceptera det
avhandlingsämne som professorn föreslår, och anträder därmed
en "lägre" bana som erbjuder jämförelsevis bättre chanser
att bekanta sig med fältets konkurrensvillkor och utsikter till en docentur
inom rimlig tid. Investeringarna kan vara nog så tunga -- förtrogenhet
med legitimerade statistiska bearbetningsmetoder har under några decennier
varit en för svensk samhällsvetenskap karaktäristisk investering --
men deras värde avtar i takt med att de blir allmängods och i synnerhet
under skeden då fältet skakas av maktförskjutningar som utsätter
de legitimerade forskningsmetoderna för en värdeurholkning motsvarande
vad Marx på tal om industrins maskinpark kallade moraliskt åldrande.
Dagens dominerande vetenskap blir alltid och ohjälpligt morgondagens föredetting-vetenskap.
Maktförskjutningar inom vetenskapliga fält är som
regel en följd av att nya -- ofta yngre -- pretendenter lyckas med strategin
att sänka värdet på de investeringar som fört den närmast
föregående generationen av dominerande forskare till deras positioner.
I denna kamp om rätten att avgöra vad som skall räknas som legitim
vetenskap griper pretendenterna gärna till ad fontes-strategin,
d.v.s. anspråket på att de teorier och metoder man förespråkar
representerar vetenskapens ursprungliga och sanna mening.
Exemplet
kvantitativa vs. kvalitativa forskningstekniker
Vetenskapsteoretiska ståndpunkter blir begripliga först
när vi funderar över vilka sociala grupper som befolkar forskningsfältet,
och hur det skapats; dagens frontlinjer är i hög grad ett resultat av utgången
av tidigare uppgörelser mellan sociala grupper och konkurrerande tankeskolor.
Så kallade "tankeskolor" har för övrigt ofta samband med
skolorna i en mer prosaisk mening: nationella egenheter -- "anglosachsiskt",
"kontinentalt" -- kan ledas tillbaka till olikheter i ländernas utbildningssystem.
Tag den välbekanta trätan om kvantitativa metoder vs.
kvalitativa, hårddata vs. mjukdata, "makro" vs. "mikro",
amerikanska vs. kontinentala läromästare! Den framställs inte sällan
som en tävlan där "vetenskapssynerna" blir mytiska storheter,
Jättarnas kamp mot Gudarna, högt ovan den människornas värld
där forskarna lever sina liv. Om vi i stället ser forskning som praktik,
bedriven av människor av kött och blod, så finner vi helt enkelt
olika sociala grupper, som byter och strider om knappa symboliska och materiella
tillgångar och särskiljer sig med hjälp av olika strategier och investeringar:
det finns somliga som investerat tio, tjugo eller trettio år åt statistiska
bearbetningstekniker och bekantskaper med anglosachsiska kolleger, och det finns
andra som investerat i läsning av tjocka tyska och franska böcker.
Att det förstnämnda sättet att bedriva vetenskap
tog hem spelet inom den amerikanska (och därmed svenska) efterkrigssociologin
har som sin sociala förutsättning, noterar Bourdieu någonstans, att
de som nådde toppen av de stora vetenskapliga byråkratierna -- t ex Columbia
Bureau of Applied Social Research -- aldrig hade kunnat tvinga andra att erkänna
denna sociala seger som en seger för vetenskapen, om de inte samtidigt förmått
genomdriva en definition av vetenskap som innefattar användandet av en stor
vetenskaplig byråkrati utrustad med stora fonder, effektiva tekniska hjälpmedel
och ett överflöd av arbetskraft. De kunde presentera procedurerna för
undersökning av stora populationer, statistisk bearbetning och formalisering
av resultaten som en allmängiltig metodlära, och upphöjde således
till norm -- det är väl så kampen om monopol på vetenskaplighet
går till -- just det arbetssätt som passade deras egna dispositioner och
sociala och materiella förutsättningar.
På motsvarande sätt har företrädare för
vissa skolor som brukar kallas kontinentala grundat sina anspråk på allianser
med det filosofiska fältet, och på en essayistisk tradition som den empiriskt
sinnade Bourdieu ständigt attackerat: han har i många sammanhang funnit
anledning att raljera med historiematerialister utan material eller franska sociologkolleger
av den sort som vet allt om sociologins historia och intet om den sociala världen.
Ur ett bourdieuskt perspektiv är med andra ord motsättningar
som dem mellan kvantitativa och kvalitativa metoder, "anglosachsiskt" contra
"kontinentalt" etc, visserligen socialt sett nog så reella, men vetenskapligt
sett falska motsättningar. En förklaring till att hans arbeten ter sig
så attraktiva för många av oss, är just hans uppslagsrika sätt
att kombinera ett tungt bruk av befolkningsstatistik, yrkesstatistik och egna statistiska
material med allhanda ostrukturerat intervjumaterial, biografiskt material, livshistorier
etc, samt en fenomenologiskt tränad blick för vardaglivets betydelsebärande
detaljer -- Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi tjänade under förra
hälften av femtiotalet som Bourdieu första inskolning i systematiskt vetenskapligt
tänkande, och den läsningen efterlämnade intryck som kan spåras
överallt i hans arbeten.
Formaliseringsspiralen
inom det samhällvetenskapliga fältet
Låt mig göra en egen reflexion om förhållandet
mellan "kvantitativt" och "kvalitativt" som kanske också
säger något om varför Bourdieus insatser rönt sådan uppskattning.
Jag har slagits av att det samhällsvetenskapliga fältet verkar ha sin egenlogik
som driver fram en allt högre grad av kvantifiering och formalisering, samtidigt
som yttre inflytanden med jämna mellanrum åstadkommer ett återvändande
till den sociala världen och kulturen i vid mening:
Formaliseringen har sin sociala grund i konkurrensen inom fältet
som tvingar fram en specialisering, både av metoderna (kampen om monopol på
den vetenskapliga domsrätten sker med metodfrågorna som vapen, vilket
gynnar alltmer sofistikerade metoder och alltmer avgränsade, abstraherade och
formaliserade material) och av agenterna (experten på åldringspedagogik
är inte särskilt konkurrensutsatt, därav samhällsvetenskapens
fortgående delning i subdiscipliner -- det är som bekant fördelaktigare
att vara den främste i sin hemstad än nummer två i Rom).
Med jämna mellanrum framträder forskare som utmanar den
fortgående formaliseringen och specialiseringen. Den sociala världen liknar
ju knappast forskningens modeller och grova klassificeringar, säger de. Så
sade Weber och durkheimianerna när de utmanade marxismen och filosofin, så
sade de symboliska interaktionisterna, etnometodologerna och Bourdieu när de
utmanade den dominerande amerikanska matematiserade och formaliserade sociologin.
Och när heterodoxa pretendenter tillgriper den beprövade ad
fontes-strategin, hänvisar de gärna till föregångsmän
som representerar bredare teorier och metoder, från Marx och klassiska kontinentala
sociologer och framåt (återupptäckten av Norbert Elias åren
efter 1968, eller de senaste årens Simmel-renässans).
Vad är för övrigt en klassiker? Det är kanske
först under konjunkturer när heterodoxa forskare kan gräva fram föregångare
och använda dem för att utmana den halvgamla ortodoxin som dessa börjar
framstå som verkliga föregångsmän, som förebildliga portalfigurer
inför en kommande utveckling. Vetenskapsmän och deras verk kan dö
på två sätt. Antingen dör de rätt och slätt, d.v.s.
avfärdas när en ny generation övertar dominansen inom fältet
(de nya pretendenternas främsta vapen brukar vara att sänka värdet
på de investeringar och det specifika kulturella kapital med vars hjälp
den föregående generationen intagit sina positioner). Eller ockå
upphöjs de till klassiker, i likhet med de romerska kejsare som "konsekrerades",
d.v.s. tilldelas gudomlig status efter sin död.
Sammanfattningsvis: Samhällsvetenskapens interna konkurrens
tycks driva fram specialisering, formalisering och abstrahering. Då och då
uppträder dock män som påtalar att vetenskapen fjärmat sig från
den sociala värld som är välbekant för alla som inte är
professionella forskare: den helhetliga världen av socialstrukturer, praktiker
och livsstilar, språk och symboler. Dessa impulser tycks alltid tillföras
disciplinerna utifrån: från sociala eller kulturella rörelser, från
politiska eller administrativa fält -- eller, som när det gäller fenomen
som den "lingvistiska vändningen" eller "den etnometodologiska
revolutionen" inom sociologin, från andra forskningsdiscipliner. Här
kan den akt av konsekration som upphöjer vetenskapsmän och deras verk till
rang av klassiker komma väl till pass, eftersom ursociologerna undvek grändragningar
mellan "mikro" och "makro" och disciplinuppdelningar i sociologi,
etnologi, historieskrivning etc -- och än mer uppdelningar i specialiteter som
utbildningssociologi, kultursociologi och så vidare -- och fäste större
vikt vid vad Durkheim och Mauss benämnde "totala sociala fenomen".
Varefter cirkeln börjar slutas när programförklaringarnas tid är
förbi, d.v.s. när den akademiska konkurrensen gör sig påmind
och metoderna skall förfinas och göras resistenta mot konkurrenternas kritik;
då tar specialiseringen, formaliseringen och abstraherandet ny fart.
Jag tror att ett skäl till den positiva uppskattning som kommit
Bourdieus och hans medarbetares arbeten till del från forskare i vitt skilda
läger, är att de visat på vägar att övervinna den alltför
formaliserade sociologins svagheter utan att de kvantitativa metoderna för den
skull behöver överges. Genom sitt uppslagsrika sätt att förena
exempelvis antropologiska och statistiska forskningsmetoder, och genom ambitionen
att överskrida gränserna mellan discipliner som antropologi, utbildningssociologi,
kultursociologi, religionssociologi, vetenskapssociologi, historisk forskning etc
återknyter Bourdieu till Anneé sociologique-traditionen.
Hans egen tidskift Actes de la recherche en sciences sociale
är för övrigt till sin sociala funktion en modern motsvarighet till
Année sociologique. Åtminstone i vårt
hörn av världen, där efterkrigstidens amerikanska beteende- och samhällsvetenskap
brukar etiketteras "traditionell metod" medan europeiska traditioner från
sent 1800-tal och tidigt 1900-tal inte sällan uppfattas som nya, är det
viktigt att se levande exempel på hur klassikerna förvaltas idag. Det
inflöde av mjukdatametoder, mestadels av amerikansk proveniens, som yngre pretendenter
i vårt land använt som vapen i kampen mot den etablerade generationen
av sifferkarlar har alltför ofta varit av usel kvalitet: man har känt sig
kallad att döma ut kvantitativa datainsamlings- och bearbetningstekniker, men
saknat andra traditioner att falla tillbaka på, vilket i värsta fall resulterat
i planlöst insamlande av subjektiva impressioner.
Varför
kulturforskning?
Intresset för en bredare metodarsenal har givetvis även
varit berikande. Oavsett hur vi värderar strömkantringen inom det samhällsvetenskapliga
fältet, så är fenomenet intressant och kräver sin förklaring:
varför detta intresse för subjektivitet och vardagsliv, livshistorier,
ungdomskulturer, subkulturer och motkulturer, och uppsvinget för allehanda forskningsriktningar
med förledet "kultur-"? Den mest allmänna sociologiska förklaring
är förmodligen att nya pretendenter trätt in på universitetsfältet,
med en social bakgrund som skilde dem från tidigare akademikergenerationer
med dåliga framtidsutsikter inom den akademiska världen så som den
såg ut, och utan de dispositioner som kunnat förmå dem att investera
i att lära sig bemästra statistiska bearbetningsmetoder. De hade formats
inom och av (och själva format) helt andra politiska och kulturella rörelser
och var obenägna att acceptera universitetsfältens doxa. Exempelvis ungdomskulturforskare
med bakgrund i musikrörelsen bar med sig en habitus (uttryckt i intresse för
frigörelse, motståndspotentialer, "den subjektiva faktorn")
som idag betyder mycket för debatten och t o m forskningen om ungdomskultur.
Dessa nya pretendenters dispositioner var kort sagt oförenliga med en sociologi
eller pedagogik som öppet tjänade statsapparatens utrednings- och kontrollbehov,
en antikvarisk etnologi eller en litteraturpedagogik som utgick från en auktoriserad
kanon och bortsåg från elevernas erfarenheter och behov.
Kort sagt: först en demografisk katastrof, sextiotalets och
det tidiga sjuttiotalets inflöde av studenter som på grund av social livshistoria
(överrepresentation av lägre medelklass utan akademiska traditioner) och
dåliga chanser till framtida positioner inom universitetsvärlden inte
var disponerade att acceptera universitetets interna värden. Som en följd
därav invaderades de kulturella produktionsfälten några år
senare av nya heterodoxa pretendenter, med bakgrund i rörelser som i hög
grad handlar om nedbrytning av gränser mellan grupper (intellektuella/arbetare;
konstnärer/publik; regissörer/skådespelare; lärare/studerande;
den rika världen/tredje världen, etc). En symbolisk pendang till denna
sociala gränsupplösning var de diskurser som syftade till upplösning
av gränser mellan genrer, mellan scen och salong, mellan vetenskapliga discipliner,
mellan vardagsliv och politik, etc. Intresset för samhällsvetenskaplig
forskning om kultur i vid mening, om vardagsliv och subjektivitet, tar sig olikartade
uttryck men därbakom kan vi, på agenternas nivå, kanske skönja
ett tydligare mönster, nämligen en jämförelsevis välavgränsad
habitus, med andra ord ett nytt slag av förkroppsligat kulturellt kapital som
gör att agenterna inte är disponerade att godta gränserna mellan de
samhällsvetenskapliga fälten eller den formaliserade eller matematiserade
forskningen av amerikanskt snitt vars aggregationer på hög nivå,
rutor och pilar och fyrfältdiagram och korrelationsberäkningar förefaller
ge en alltför schematisk bild av kulturen i vid mening.
En hypotes är alltså att de samhällsvetenskapliga
fälten förändras genom inflöde av nya människor, eller,
för att uttrycka saken mer strukturellt: genom att nya former av symboliskt
kapital (förkroppsligat som habitus, d.v.s. system av dispositioner, hos nykomlingarna)
importeras till fälten. Dessa förändras sällan inifrån.
Uppfordran
till självreflexion
Bourdieus arbeten har alltid väckt förargelse. Sociologer
brukar gärna välja de mest utsatta -- "resurssvaga", "underprivilegierade",
"eftersatta grupper" -- till sina studieobjekt. Bourdieu och hans medarbetare
har i snart trettio års tid framför allt studerat människor med makt:
politiker, fackföreningsledare och biskopar, journalister och vetenskapsmän,
elitskolornas studenter och näringslivets toppskikt, de intellektuella.
I ett land som Frankrike, eller Sverige, handlar makt inte bara
om pengar och tjänsteställning. Bourdieu intresserar sig för alla
slags tillgångar som eliterna använder för att säkra och flytta
fram sina positioner. Dit hör materiella tillgångar, men också vänskaps-
och släktförbindelser, anseende och erkännande, kultur och bildning
och god smak, allt sådant som Bourdieu kallar kulturellt och socialt kapital.
Grupper med makt är de som lyckas övertyga sig själva och andra om
sin egen utvaldhet, att det slag av kapital som de själva besitter är värt
något. En sådan tro på att biskopar är bäst på
religion och företagsledare på ekonomi är resultatet av strider där
segrarna hävdar sin domsrätt över erövrat område. Eliternas
sätt att utmärka sig, att särskilja sig -- inte minst genom subtila
skillnader i livsstil och smak -- fungerar som vapen i kampen. Därigenom formas
rekryterna till de egna leden och sållas de bort som saknar den rätta
tron.
Bland samhällets maktfält ingår vetenskapens (låt
vara att det intar en dominerad position i relation till vissa andra fält, i
synnerhet det ledande näringslivets och den högre statsadministrationens,
där striderna om de ekonomiska resursernas fördelning i samhället
avgörs). För Bourdieu är med andra ord vetenskapsmannen, sociologen,
ohjälpligt placerad i den sociala värld han gör till sitt studieobjekt.
Detta är en fundamental ståndpunkt i Bourdieus sociologi, alltmer framträdande
i hans senare arbeten men grundlagd långt tidigare.
Studiet av det samhällsvetenskapliga fältet måste
därför göras till en del av samhällsvetenskapen själv. I
annat fall blir denna blind för sina egna förutsättningar, d.v.s.
för den vetenskapliga kunskapens produktionsbetingelser. Kunskaps- och vetenskapssociologin
får inte reduceras till en specialdisciplin i raden av bindestreckssociologier.
Bourdieu har ständigt, mest utförligt i det stora, kunskapsteoretisk centrala
verket Le sens pratique från 1980, återkommit
till den insikt om kunskapssubjektets relation till kunskapsobjektet som han vann
i mötet med det främmande kabyliska samhälle. Samhällsforskaren
är dömd att förbli en utanförstående i förhållande
till de människor vilkas praktiker han strävar efter att förstå
-- detta gäller inte bara antropologen i en främmande omgivning utan även
sociologen som studerar sitt eget samhälle. Forskarens egen placering avgör
vilken kunskap han kan skaffa fram. Forskarens egen verksamhet är en praktik,
med sina speciella betingelser, vilka forskaren -- och här blir Bourdieu normativ
-- bör lära känna så väl som möjligt för att
inte falla offer för de mytologiska föreställningar och det misskännande
som produceras inom det vetenskapliga fältet.
Sociologiska perspektiv på intellektuellt arbete uppfattas
ofta, särskilt av de intellektuella, som motbjudande, som ett illasinnat påhopp
och ett förnekande av tankens frihet. Den reaktionen är mycket vanlig,
och säkerligen inte obekant för er som i egenskap av massmediaforskare
haft anledning att analysera exempelvis journalisters arbete. Min egen erfarenhet
är begränsad, men när jag i olika sammanhang presenterat en liten
studie av litteraturkritiken som "intellektuellt fält", så har
jag sändigt mött samma avvärjande reaktioner. Författarna i publiken
säger visserligen att det är bra att vi ger oss på kritikerna, vilkas
hantering verkligen behöver utsättas för kritisk granskning, och kritikerna
tycker att vår beskrivning stämmer bra på lurkarna till kulturredaktörer,
som i sin tur tycker att beskrivningen stämmer utmärkt på deras kolleger
på konkurrentbladen. Ingen känner igen sig själv.
Intellektuella föredrar vanligen att tala om de sociala villkoren
för den egna verksamheten i termer av beklagliga avarter. Visst finns det, beklagligtvis,
kolleger som bildar kotterier, borstar varandra på ryggen och hämnas på
fiender, men dessa tillhör inte de verkliga intellektuella som enbart tjänar
sanningen, konsten, friheten. Vi vill väl kanske alla helst se saken så:
andras tankar och göranden och låtanden beror på något, de
tänker som de tänker för at de tillhör vissa partier, kommer
ur en viss social bakgrund, odlar vissa egenintressen. Våra egna ståndpunkter
däremot omfattar vi för att de är sanna.
Reflexioner över de sociala villkoren för intellektuell
verksamhet borde inte behöva uppfattas som angrepp. De intellektuella kan utföra
sitt arbete mer eller mindre hedervärt. Till de mindre hedervärda men desto
vanligare hör att dölja de sociala villkoren för sin egen verksamhet
genom att hylla den frie intellektuelle, d.v.s. sig själv.
Inläggen hittills under detta symposium -- särskilt diskussionen
om Ulla Carlssons kartläggning av tio års svensk masskommunikationsforskning
-- ger dock en en tillfällig gäst intrycket att masskommunikationsforskare
visar prov på en i akademiska sammanhang ovanlig beredvillighet att granska
villkoren för den egna verksamheten.
Anförd
litteratur
Boschetti, Anna: Sartre et "les Temps
modernes". Une enterprise intellectuelle. Paris: Éd. de Minuit,
1985.
Bourdieu, Pierre: "Célibat et condition paysanne",
Études rurales, no 5-6, avril-septembre 1962,
pp 32-136.
Bourdieu, Pierre/Passeron, Jean-Claude: Les
étudiants et leurs études. Paris/La Haye: Mouton, 1964.
Bourdieu, Pierre/Passeron, Jean-Claude: Les
héritiers. Les étudiants et la culture. Paris: Éd. de
Minuit, 1964.
Bourdieu, Pierre et al: Un art moyen. Essai
sur les usages sociaux de la photographie. Paris: Éd. de Minuit, 1965.
Bourdieu, Pierre/Passeron, Jean-Claude/de Saint Martin, Monique
(eds): Rapport pédagogique et communication.
Paris/La Haye: Éd. Mouton, Cahiers du Centre de sociologie européenne
2, 1965.
Bourdieu, Pierre/Darbel, Alain/Schnapper, Dominique: L'amour
de l'art. Les musées d'art européens et leur public. Paris:
Éd. de Minuit, 1966.
Bourdieu, Pierre: "Le sens de l'honneur", pp 13-44 i
Esquisse d'une thOorie de la pratique. Genéve/Paris:
Librairie Droz 1972. (Svensk översättning: Hederskänslan", pp
19-62 i P. Bourdieu: Kultursociologiska texter. Stockholm:
Salamander, 1986.)
Bourdieu, Pierre/ Delsaut, Yvette: "Le couturier et sa griffe:
contribution à une théorie de la magie", Actes
de la recherche en sciences sociales, no 1, janvier 1975, pp 7-36. (Svensk
översättning: "Modeskaparen och hans märke. Bidrag till en teori
om magin", pp 77-146 i Kultursociologiska texter.)
Bourdieu, Pierre/de Saint Martin, Monique: "Anatomie de goût",
Actes de la recherche en sciences sociales, no 5, octobre
1976, pp 2-112.
Bourdieu, Pierre: "La production de la croyance. Contribution
à une economie des biens économiques", Actes
de la recherche en sciences sociales, no 13, février 1977, pp 3-43.
(Svensk översättning: "Produktionen av tro. Bidrag till en teori om
de symboliska tillgångarnas ekonomi", pp 147-236 i Kultursociologiska
texter.)
Bourdieu,Pierre/de Saint Martin, Monique: "Le patronat",
Actes de la recherce en sciences sociales, no 20-21,
mars/avril 1978, p 3-82. (Undersökningen presenterad i "Att undersöka
ett socialt fält. Kommentar till Pierre Bourdieus och Monique de Saint Martins
'Le patronat'", pp 77-101 i D. Broady (red.): Kultur och
utbildning. Om Pierre Bourdieus sociologi. Stockholm: UHÄ FoU-Skriftserie
1985:4.)
Bourdieu, Pierre: La distinction. Critique
sociale du jugement. Paris: Éd. de Minuit, 1979. (Utdrag, pp 109-146,
189-199, i svensk översättning i P. Bourdieu: Kultursociologiska
texter. Stockholm: Salamander, 1986, pp 237-304.)
Bourdieu, Pierre: Le sens pratique.
Paris: Éd. de Minuit, 1980.
Bourdieu, Pierre: Questions de sociologie.
Paris: Éd. de Minuit, 1980.
Bourdieu, Pierre/de Saint Martin, Monique: "La sainte famille.
L'épiscopat français dans le champ du pouvoir", Actes
de la recherche en sciences sociale, no 44/45, novembre 1982, pp 2-53.
Bourdieu, Pierre: "La hit-parade des intellectuels français
ou qui sera juge de la légitimité des juges?", Actes
de la recherche en sciences sociale, no 52/53, juin 1984, pp 95-100
Bourdieu, Pierre: Homo academicus.
Paris: Éd. de Minuit, 1984.
Created by Donald Broady <broady@nada.kth.se>,
URL http://www.skeptron.ilu.uu.se/broady/
Lats updated 29 April 1998
|
