Introducing falsificationism

A. F. Chalmers: What is this thing called science?

Falsifikationism

Falsifikationismen utvecklades av vetenskapsfilosofen Karl Popper och innebär att en vetenskaplig teori måste vara falsifierbar. Med detta menas att det ska vara möjligt att experimentellt eller genom observation bevisa att teorin är felaktig. En hypotes måste formuleras så att den utesluter observationer som ger motstridiga resultat om dess giltighet. Som exempel på falsifierbara påståenden nämner Chalmers följande:

• ”Det regnar aldrig på måndagar”. Detta kan falsifieras genom att någon observerar att det regnar på en måndag. Påståendet är inte bara falsifierbart, utan också falsifierat, det vill säga bevisat vara falskt.
• ”Om man släpper en sten när man står på jordytan faller den till marken om den inte hindras” Detta påstående kan falsifieras genom att någon observerar ett tillfälle när stenen inte faller till marken, vilket må vara praktiskt omöjligt men inte logiskt otänkbart. Naturlagarna kanske har någon egenskap som vi inte känner till ännu och som gör att en sten ibland faller uppåt eller förblir svävande. Påståendet är alltså falsifierbart, även om det inte har falsifierats.

Som exempel på icke falsifierbara påståenden nämner Chalmers:

• ”Antingen regnar det eller så regnar det inte.” Detta påstående är alltid sant, och det går inte att formulera ett påstående som skulle kunna kullkasta det.
• ”Det går att ha tur vid spel.” Om någon har tur vid roulettbordet är påståendet bevisat, men om någon inte har tur är påståendet inte motbevisat.

Enligt falsifikationismen bör en god vetenskaplig teori göra ett djärvt antagande som syftar till att lösa ett problem som tidigare teorier inte förmått lösa. Ju mer den försöker förklara och göra anspråk på, desto bättre. Den ska testas skoningslöst genom observation och experiment. Om den inte håller måttet ska den förkastas och ersättas av en ny teori som i sin tur ska testas, och så vidare. På så vis kännetecknas vetenskapens framåtskridande av ständiga växlingar mellan hypoteser och förkastanden, mellan ”trial and error”. Dåliga teorier ersätts av bättre, mer kompletta teorier, men ingen kan säga att en viss teori är den slutgiltiga och helt sanna.

Fråga 1.1: Varför är vissa samhällsteorier och psykodynamiska teorier olämpliga ur ett falsifikationistiskt perspektiv?

Svar 1.1: Karl Popper var kritisk mot freudianska och marxistiska teoribildningar, eftersom han ansåg att dessa kunde anpassas lite hur som helst beroende på vad man var ute efter att bevisa. De var så allmänt formulerade att det var omöjligt att komma på något sätt att motbevisa dem. Inom t.ex. vissa psykodynamiska teorier kunde en människas agerande alltid tolkas så att det passade teorin (Chalmers, s. 64).

Fråga 1.2: Varför kan en teori aldrig anses vara helt sann?

Svar 1.2: Inom falsifikationismen existerar inga slutgiltiga teorier. Det enda som är intressant är huruvida en teori är bättre än sin föregångare, det vill säga bättre på att motstå falsifikationsförsök. Kravet på falsifierbarhet innebär att en teori kan bevisas vara falsk, men om falsifikationen misslyckas är teorin inte slutgiltigt bekräftad. Det kan alltid komma fram nya fakta som falsifierar den (Chalmers, s. 69).

Fråga 1.3: Om det enligt falsifikationismen är bra att göra djärva påståenden, kan inte det leda till att man kan slänga ur sig vilka galna spekulationer som helst och kalla dem vetenskap?

Svar 1.3: En falsifikationist fruktar inte djärva hypoteser och risktaganden, eftersom falsifierbarhetskravet i sig är ett skydd mot ovetenskaplighet. För att en teori ska vara falsifierbar måste den göra otvetydiga förutsägelser som kan vederläggas med en observation eller ett experiment (Chalmers, s.60). Därför kommer felaktiga teorier att snabbt sållas ut.

Svar 1.4: Enligt falsifikationismen bör en teori "gapa efter mycket". Det innebär ju att den utsätter sig själv för fler möjligheter att falsifieras, och därmed också blir mer värd om den inte kan falsifieras. Till exempel är teorin ”Alla planeter i solsystemet rör sig i banor runt solen” mer värd än teorin ”Planeten Mars rör sig i en bana runt solen”. Den förstnämnda teorin kan falsifieras genom att vilken planet som helst anträffas som inte går i en bana runt solen. Den andra teorin är falsifierad endast om det visar sig att planeten Mars inte går i en bana runt solen. Den första teorin gör anspråk på mer än den andra, och är därför en bättre teori (Chalmers, s. 65, s. 67).

Fråga 1.5: Karl Popper talar om potentiella falsifikatorer. Vad menar han med det?

Svar 1.5: Potentiella falsifikatorer är de möjliga observationspåståenden som kan vederlägga en hypotes. Om vi tar påståendet ovan, ”Alla planeter i solsystemet rör sig i banor runt solen”, så består de potentiella falsifikatorerna av de observationer som kan motbevisa påståendet. Hit hör till exempel observationer av Jupiters, Saturnus, Venus och de andra planeternas banor. De potentiella falsifikatorerna av påståendet ”Planeten Mars rör sig i en bana runt solen” omfattar däremot inte observationspåståenden om någon annan planet än just Mars (Chalmers, s. 65).

Fråga 1.6: Enligt induktivismen börjar vetenskapen med observation. Vad börjar den med enligt falsifikationismen?

Svar 1.6: Enligt falsifikationismen börjar vetenskapen med ett problem. Problemet kan mycket väl ha uppstått ur en observation, som i så fall visat sig falsifiera en tidigare teori. Men det är ändå problemet som är utgångspunkten. Ett exempel är när man upptäckte att planeten Merkurius rörde sig i en bana som inte överensstämde med Newtons gravitationsteori. Detta ledde till att nya förklaringsmodeller började eftersökas, och till sist lyckades Einstein lösa gåtan med sin allmänna relativitetsteori (Chalmers, s. 69 f).

Referens:

Chalmers, A.F. (2000): What is this thing called Science? Open University Press.