Symboliskt
kapital Symboliskt kapital
kan betraktas som det mest grundläggande begreppet i den bourdieuska sociologin.
Jag skall försöka fånga innebörden av detta, så som
det fungerar i Bourdieus och hans medarbetares undersökningar, och resonera
om relationerna till Bourdieus begrepp kulturellt kapital
och fält. För att inte hamna
i ren begreppsutläggning, skall jag uppehålla mig vid hur dessa begrepp
kan brukas i undersökningar av kulturella produktionsfält (massmediefältet
torde kunna analyseras som ett sådant). De bourdieuska begreppen lämpar
sig illa för lexikaliska definitioner, de får sin fulla mening när
de sätts i rörelse i empiriska undersökningar.
I
Bourdieus tidigaste antropologiska studier finner vi åtskilliga nycklar
till hans senare arbete. Det är ingen tillfällighet att den franska
antropologin, med rötter i missionärernas möten med seder som tycktes
primitiva och obegripliga, tidigt blev en teoretiskt och metodiskt avancerad vetenskap,
som i Frankrike intar en plats högt upp i universitetsdisciplinernas hackordning.
För kolonialmakten Frankrike tycks upplevelser av möten med främmande
kulturer och oförmågan att förstå dem och att göra
"rätt" ha förblivit ett nationellt trauma.
Pierre
Bourdieu började således sin vetenskapliga bana som antropolog och
fortfarande i hans senaste stora arbete Le sens pratique
(1980) är utgångpunkten de grundläggande lärdomar han drog
av sina undersökningar i Kabylien i Algeriet åren kring 1960. Hos de
kabyliska bergsbönderna fäste sig Bourdieu vid det sofistikerade systemet
för att ge gåvor och gengåvor. Den rätt avpassade "gåvan",
som kunde vara en present men också en fest, en kvinna, en blodshämnd,
till rätt person vid rätt tidpunkt var för kabylen medlet framför
andra att skapa en hedersam relation till en annan man. även vardagliga handlingar,
som att gå med rätt hastighet, värdigt och utan brådska
men ändå målmedvetet, att möta andra män utan att vika
med blicken, att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, att stiga
upp och lämna sitt hus tidigt om morgonen och om vädret förhindrade
arbete på åkern befinna sig i männens hus och inte hemma bland
kvinnor och barn -- allt sådant utmärker en man som vet vad som anstår
en man av heder ("Le sens de l'honneur", 1972, sv övers 1986).
För att med framgång kunna spela "hederns spel"
måste man ha vuxit upp i det kabyliska samhället. Den utanförstående
observatören, antropologen, riskerar ständigt att göra fel. I gengäld
kunde Bourdieu, just i egenskap av utanförstående, rekonstruera principerna
bakom kabylerns habitus, d.v.s. de i kroppen och sinnet inristade vanor och dispositioner
som gör det möjligt för dem att spela ett spel vars regler är
alltför komplicerade för att rymmas i en regelbok.
Vidare
kunde Bourdieu göra något som vore otänkbart för spelets
deltagare. Bakom det komplicerade systemet för utdelande av gåvor och
gengåvor och känslan för vad hedern bjuder kunde han upptäcka
en dold ekonomi, nämligen ett för detta släktsamhälle nödvändigt
sätt att reglera utbytena mellan familjerna: utbyten av tillgångar,
arbetskraft, döttrar.
Att säga så till kabylerna
vore en skandal. Det vore att blanda in lumpna, egoistiska motiv i de hedersaker
som för dem framstod som raka motsatsen till "ekonomi", ungefär
lika otänkbart (i ordets bokstavliga mening) som om vi skulle tacka nej när
vännerna bjuder på middag men tillägga att vi gott kan tänka
oss att ta pengarna i stället.
Vi finner således
redan i Bourdieus tidigaste antropologiska studier av "hederns spel"
bland kabylerna en iakttagelse som kom att ligga till grund för hans sociologi.
Kabylerna besitter det "praktiska bemästrande" som krävs för
att spela spelet och som samtidigt gör dem oförmögna att upptäcka
spelets ekonomiska karaktär, till skillnad från utbölingen, antropologen,
som visserligen är ur stånd att spela spelet men som just därför
kan urskilja de mytologiska föreställningar som är knutna till
det praktiska bemästrandet av spelets ekonomi.
Att
Bourdieu använder termer som förfaller lånade från den ekonomiska
vetenskapen bör inte förvilla. Hans begrepp om ekonomi omfattar människors
motiv, symbolernas värld, trosföreställningarna, likaväl som
"ekonomiska" fenomen i gängse mening. Det är fråga om
"hushållning" i ordets vidaste betydelse: produktion, reproduktion
och byte av alla slags symboliska och materiella tillgångar.
Det
kabyliska samhällets symboliska ekonomi vilar på trosföreställningar
såsom den om hederns oavvisliga krav. Släktens heder är den viktigaste
formen av vad Bourdieu kom att kalla "symboliskt kapital" -- symboliska
tillgångar grundade på den tro <croyance> kabylerna lägger
ned i hederns värden. Antropologen kan notera sambanden mellan den symboliska
ekonomin och "ekonomin" i gängse, snäv mening: familjer med
symboliska tillgångar -- anseende, inflytande, många hedersamma relationer
-- kan vid behov uppbåda stöd när ägandetvister skall avgöras
eller döttrar giftas bort, och de har riklig tillgång på arbetskraft
när skörden skall bärgas. Men kabylernas bild av världen är
en annan. Hederns bud kommer först. Tron på hederns värden döljer
den symboliska ekonomins karaktär av just ekonomi: givandet av gåvor
framstår som hedersamma handlingar rätt och slätt, och gåvoutbytets
komplicerade logik, enligt vilken gåvan följs av gengåva av bestämt
värde vid bestämd tidpunkt under bestämda former, blir aldrig synlig
för kabylerna. För att använda ett av Bourdieus nyckelbegrepp:
de "misskänner" såväl den symboliska ekonomin som dess
relationer till den materiella. Detta misskännande <méconnaissance>
är inte bara ideologi i betydelsen "falskt medvetande" utan en
förutsättning för att den symboliska -- och den materiella -- ekonomin
skall fungera.
Kulturellt kapital Detta antropologiska perspektiv
bar Bourdieu bar med sig då han från början av sextiotalet blev
sociolog och vände sitt intresse mot det franska samhället. Vi möter
redan i dessa tidiga algeriska studier en rad av Bourdieus nyckelbegrepp: habitus,
symboliskt kapital och symbolisk ekonomi, tro, misskännanden, praktiskt bemästrande.
För övrigt arbetade han också i Frankrike med
mer traditionella antropologiska studier, nämligen i sin hemtrakt Béarn;
den den viktigaste studien var den om böndernas ungkarlsstånd (1962).
Men framför allt var det inom kulturens och skolans områden som Bourdieu
med hjälp av antropologins distanserande forskningstekniker kunde förundra
sig över att människor gör vad de gör när de befinner
sig där de befinner sig.
I sitt hemland Frankrike kunde
Bourdieu observera att det praktiska bemästrandet av kulturen fyllde en funktion
liknande den som förmågan att delta i hederns spel fyllde i det kabyliska
bondesamhället. Att tala formfulländad franska, att vara allmänbildad
och välinformerad, att veta att föra sig i olika miljöer där
karriärer avgörs, att vara utrustad med kultiverade dispositioner och
god smak -- allt tycktes vara nödvändiga tillgångar för den
som ville lyckas bättre än andra och i synnerhet för den som önskade
framgång i skolan. Detta slags tillgångar var just symboliska i Bourdieus
mening. Kulturen, det rätta språkbruket, den goda smaken, uppfattades
-- i synnerhet av dem som hade gott om kultur -- som allmängiltiga värden
och som något man ägde eller skaffade sig för dess egen skull
och av personligt intresse. Bemästrandet av kulturens och utbildningens värld
tycktes med andra ord förenat med mytologiska föreställningar och
ett "misskännande" av den bakomliggande ekonomin och de vinster
som väntade. Skolframgångar och akademiska karriärer förklarades
helst med hänvisning till medfödd begåvning, individuella ansträngningar
eller brinnande intresse. Konstnärer, författare eller kritiker uppfattade
sig gärna som unika personligheter drivna av kärlek till konsten och
inget annat.
Med "kultur" avser Bourdieu i detta
sammanhang inte vilken kultur som helst, utan det slags kultur som är intimt
knuten till samhällets makthierarkier, närmast vad som i Norden brukar
kallas "finkultur" och omgärdas av citationstecken och reservationer,
d.v.s. den kultur som räknas, den legitima och dominerande, den som i praktiken
erkänns i skolan och i karriärgångarna på sociala fält
där makt utövas. Det är således inte fråga om det breda,
antropologiska kulturbegreppet, där kultur blir liktydigt med livsformer
i största allmänhet. Arbetarklasskulturer eller invandrarkulturer är
i Bourdieus perspektiv exempel på dominerade, icke erkända kulturer,
som man kan tala väl och förstående om, men som i praktiken inte
räknas i de strider där det avgörs vem som skall nå sociala
positioner av betydelse. Förhållandet
mellan
symboliskt och kulturellt kapital En
mäktig kabylisk familj var inte bara rik på materiella ägodelar.
Den var också och framför allt en familj med heder och anseende. Dess
ställning vilade på den respekt den kunde kräva av andra, på
de hedersamma kontakter den under generationer byggt upp och som kunde mobiliseras
till dess fördel. Hedern är den viktigaste formen av symboliskt kapital
i ett förkapitalistiskt bondesamhälle som det kabyliska. Det är
ett skriftlöst samhälle och de symboliska tillgångarna -- såsom
minnet av det förflutna -- lagras huvudsakligen i människors kroppar,
i form av hågkomster, vanor, dispositioner, "habitus". Traditionen
förs vidare i det fysiska mötet mellan människor och äger
det speciella slag av stabilitet som det mänskliga minnet och dess memoriseringstekniker
gav den. Den muntliga förmedlingen möjliggör de och nödvändiggör
en anpassning av traditionen till mottagarnas kulturella kompetens i deras egenskap
av uttolkare.
Ett modernt samhälle med skrifter och
utbildningsinstitutioner möjliggör nya former av symboliskt kapital
och nya sätt att lagra och byta symboliskt kapital. Med skrivkonsten och,
senare, med utbildningssystemets uppkomst, infinner sig för första gången,
säger Bourdieu i en viktig passage i Le sens pratique
(1980, pp 214f), villkoren för en ackumulation av den specifika form av symboliskt
kapital som han väljer att kalla det kulturella kapitalet. Symboliska tillgångar
kan bevaras i "objektiverat" och "institutionaliserat" tillstånd,
nämligen fixerade i texter och lagrade i teorier maskiner, och i särskilda
institutioner -- skolor, universitet, kulturtidskrifter etc -- med speciella inträdeskrav.
Klasser, klassfraktioner och andra sociala grupper kan monopolisera dessa objektiverade
kulturella tillgångar genom att behärska sätten för deras
tillägnande. Striderna inom utbildningssystemet och de utbildningpolitiska
striderna gäller ytterst detta monopol; därav den betydelse som Bourdieu
från och med de första studierna vid Centre de sociologie européenne
tillmätt utbildningsociologin (jfr Les étudiants
et leurs études, 1964; Les héritiers,
1964; Rapport pédagogique et communication,
1965 och en lång rad senare studier).
Utbildningssystemet
fördelar kulturellt kapital, men är också avgörande för
detta kapitals existens som sådant: det formar människors habitus så
att de blir disponerade att erkänna det slags värden varpå det
kulturella kapitalet vilar. Bourdieus kanske mest grundläggande perspektiv
på utbildningssystemet gäller just det erkännande <reconnaissance>
det skapar. Utbildningssystemet är ett socialt system som upprätthåller
en symbolisk ordning som klassificerar människor och förmedlar bilder
av hur världen ser ut. De maktförhållanden som är grundvalen
för att allt detta ska kunna ske och som utesluter andra -- i princip lika
möjliga -- pedagogiska handlingar, tas för givna, de är "misskända".
Med ett slags magisk kraft som tilldelas det av samhället indelar utbildningssystemet
den sociala världen, ger anvisningar om vars och ens sociala plats och utkorar
de utvalda. Skolan och ideologin om ett utbildningssystem som erbjuder alla lika
chanser har blivit det moderna samhällets teodicé för de priviligierade
klassernas privilegier.
Även i sin kultursociologiska
studier -- med början i de första sextiotalsundersökningarna av
fotografiet (Un art moyen, 1965) och konstmuseibesökarna
(L'amour de l'art, 1966) -- arbetade Bourdieu och
hans medarbetare med mycket omfattande material och intervjuserier som rörde
tvärsnitt av hela befolkningen. De fann ständiga belägg för
att också människor med lite eller ingen legitim kultur -- d.v.s. kultur
av det slag som fordrades på muséerna -- i regel ändå
erkände överhögheten hos den kultur de själva hade så
lite av. De accepterade som finare och mer riktig en smak som de själva inte
hade. I denna erkännsamhet, ja, i själva faktum att den bildade estetiken
kunde framställas som giltig för alla, som universell, menade sig Bourdieu
finna uttryck för kulturella dominansförhållanden: de högre
klasserna behärskade bättre än andra en kultur som, genom komplicerade
förmedlingar, tenderade att erkännas av samhället i dess helhet.
Det
kulturella kapitalets existensformer Att i Frankrike
besitta "kultur", att hemifrån och av skolan vara formad så
att man behärskar kulturens referenssystem och själv är "kultiverad",
äger förmågan att tala och röra sig inom de samhälleliga
miljöer där kultur utövas och värdesätts, är för
Bourdieu att äga ett "kapital" i samma mening som en på heder
rik släkt bland kabylerna ägde symboliskt kapital. Det är att ha
rättmätigt tillträde till yrken och positioner där detta slags
kultur räknas.
Bourdieu har ofta återkommit
till den mest allmänna formen av kulturellt kapital i Frankrike, den allmänbildning
som brukar kallas för "culture générale" och ofta
anges som ett av huvudmålen för den högre utbildningen: att veta
tillräckligt mycket om historia, kultur, samhällsfrågor och naturvetenskap
för att med lätthet röra sig inom den värld av teman, frågeställningar,
namn, referenser och dagsaktualiteter som kännetecknar livet inom de högre
klasserna och inom de institutioner som är att räkna med. Särskilt
har han uppmärksammat språkets betydelse. Den som är välförsedd
med "culture générale" äger också en socialt
formad, profitabel förmåga att tala och skriva för olika sociala
marknader och att med språkets hjälp distansera sig från och
manipulera omvärlden. Med det kulturella kapitalet följer också
i regel ett informationsförsprång, d.v.s. möjligheter att hålla
sig väl underrättad om vilka investeringar och insatser som faktiskt
krävs för inträde på olika sociala fält och var vinsterna
står att hämta.
De kulturella kapitalet existerar
för Bourdieu framför allt i människors kroppar som kunskaper, erfarenheter,
sätt att uppfatta och tänka, att tala och röra sig. Men det finns
också, med Bourdieus språkbruk, i "objektiverade" och "institutionaliserade"
former, exempelvis som utbildningsinstitutioner, akademier och muséer,
böcker, tidskrifter, tidningar, teorier och tekniker. Här "lagras"
kulturella och vetenskapliga fälts historia och resultaten av tidigare strider
inom fälten. Det är fråga om "kapital" i Bourdieus mening
därför att dessa institutioner etc är föremål för
erkännande och sätter människor i rörelse, antingen genom
att rent symboliskt representera det som anses värdefullt -- som när
den bildade drar till med namn som ingen annan känner till -- eller genom
att tillhandahålla argument, informationer, teorier, kunskaper som är
brukbara i striderna om hur historien sett ut, vad samhällsvetenskapen bör
syssla med eller vad god litteratur är för något. Den som med
ett gediget kulturellt kapital i kroppen träder in i kulturens institutioner
eller på angränsande fält kan mobilisera det där ackumulerade
kulturella kapitalet.
Det kulturella kapitalet grundas
på människors trosföreställningar. Det dominerande språkbruket
utgör ett "kapital" därför att det erkänns som överlägset
och mer eftersträvansvärt än andra språkbruk. Enligt Bourdieus
sätt att se bärs hela områden i samhället, i synnerhet de
i mer begränsad mening kulturella områdena, upp av den tro som människor
är benägna att lägga ned i kulturella värden. Den position
som är litteraturprofessorns vilar på skollärarnas, bibliotekariernas,
bokrecensenternas, kulturpolitikernas, bokälskarnas, kort sagt de flesta
någorlunda bildade människors tro att litteratur är värdefullt.
Det kulturella kapitalet fungerar som kapital bara om det erkänns, om det
finns marknader där det tillerkänns värde. Fält Sedan
mitten av sjuttiotalet har en ström av undersökningar av sociala fält
där makt utövas flutit från Bourdieus Centre de sociologie européenne:
en studie av drygt tvåhundra ledare för de största franska företagen
och bankerna ("Le patronat", 1978), en totalundersökning av samtliga
franska biskopar mm ("La sainte famille", 1982), en kartläggning
av de parisiska universitetsprofessornas konkurrensfält, d.v.s. Bourdieus
eget fält (Homo academicus, 1984), samt studier
av juridikens och politikens fält, barnpsykologins, serietecknarnas och så
vidare. Ett antal av studierna har publicerats i Bourdieus tidskrift Actes
de la recherche en sciences sociales och två av dem föreligger
i svensk översättning: för det första en undersökning
av de parisiska modeskaparnas värld, "Le couturier et sa griffe"
(1975, sv övers 1986) som tydligt visar hur Bourdieu hämtat redskap,
i synnerhet magibegreppet, från Marcel Mauss, och, för det andra, "La
production de la croyance" (1977, sv övers 1986), en analys av det Paris
som befolkas av författare och förläggare, konstnärer och
gallerister, teaterpublik, pjäsförfattare och kritiker.
Analyser
av "sociala fält" -- inte bara maktens fält -- har med åren
blivit ett allt mer framträdande inslag i Bourdieus sociologi. Ett "fält"
<champ> uppstår där människor strider om symboliska och
materiella tillgångar som är gemensamma för dem. Fotografiet är
ett illustrativt exempel.
När Bourdieu och hans medarbetare
under sextiotalets första hälft började undersöka fotograferandet
(se volymen Un art moyen, 1965), fanns ännu
inget fält, ingen spelplats för fotografer och fotografispecialister.
Fortfarande saknades i stort sett specialtidskrifter, fotogallerier och fotomuséer,
fotografihistoriker, utbildningsinstitutioner, samt auktoriserade värdehierarkier
för att skilja vackra, värdefulla och konstnärliga foton från
fula eller amatörmässiga. Idag, tjugofem år senare, existerar
allt detta, och därmed ett fält där människor kan försöka
vinna inträde, göra insatser och ha symboliska och materiella vinster
att hämta.
Ett fält definieras av att där
finns människor som är disponerade på ett specifikt sätt
(fotografer, fotografispecialister av olika slag), av de specifika investeringar
som avkrävs nya inträdande (kunskaper om fotograferandet och förtrogenhet
med etablerad fotoestetik), av specifika insatser i spelet (ställningstaganden
för och emot den ena eller andra fotografen eller estetiken), av specifika
vinster (ekonomiska vinster, men minst lika viktiga är de symboliska, nämligen
erkännande som fotograf, fotogallerist, skribent med fotografi som specialitet,
etc), och framför allt att det är något för alla deltagarna
gemensamt som står på spel (främst frågan om kriterier
för fotografiers värde).
Med andra ord: allt är
inte fält i Bourdieus mening. Om någon i sin ensamhet odlar vissa intressen
och hyllar vissa värden har därmed inget fält uppstått. Ett
fält förutsätter specialister, institutioner, erkända värdehierarkier.
Vi kan här anknyta till den inledande diskussionen av det symboliska kapitalet.
I ett samhälle som Kabylien är detta symboliska kapital tämligen
enhetligt: alla kabyliska bönder hyllar i stort sett samma värden, framför
allt hederns värden. I moderna samhällen har det symboliska kapitalet
ojämförligt mycket mer differentierat. Vi har uppehållit oss vid
den specifika form av symboliskt kapital som lagras, ackumuleras och utväxlas
inom det framväxande fotografi-fältet, med dess institutioner, tidskrifter,
utställningar, och framför allt de människor som där utkämpar
sina strider. En viktig tanke hos Bourdieu är att det symboliska kapitalet
är nedlagt i kroppen, i form av habitus, det vill säga system av dispositioner.
Det är resultatet av sociala efarenheter, kollektiva minnen, sätt att
röra sig och tänka som ristats in i människors kroppar och sinnen.
Låt oss dröja vid denna tanke och som illustration välja ett mer
väletablerat fält, det litterära. Det
litterära fältet som exempel Mellan
kroppen å ena sidan och de sociala fält där männniskor inträder
å den andra råder en outtalad omedveten "maskopi", brukar
Bourdieu säga. "Kroppen tänker". För att "känna
sig hemma" inom t ex det litterära fältet, för att bli egenkänd
och erkänd (Bourdieu leker gärna med dubbelbetydelsen hos franskans
reconnaitre) som, låt säga, litteraturkritiker,
krävs att nykomlingen gjort vissa bestämda insatser och låtit
sig formas så att han blir den han måste vara för att vistas
inom det litterära fältet: att han lärt sig tillräckligt mycket
om tidigare och aktuella litterära fejder för att kunna urskilja de
rätta frågeställningarna, att han lärt sig att tala, att
tänka, att skriva, att vara på bestämda sätt och lärt
känna de rätta människorna. Först därigenom blir ens
insatser i spelet begripliga för de andra deltagarna. Den icke invigde kan
avfärdas som glad amatör eller landsortskritiker och möter inte
annat än tystnad.
Den kompetens som möjliggör
inträde på det litterära fältet är frukten av investeringar
i läsning, men också i kontakter, vänskapsband, kärlekförhållanden
och en allmän lokalkännedom i den litterära världen (litteraturvetenskapliga
institutioner, tidskrifter, kulturredaktioner, förlag, krogar). Dessa tunga
och tidskrävande investeringar befäster den tro som förenar alla
deltagare i spelet. Den nye inträdande måste demonstrera att han accepterar
bestämda grundläggande trosföreställningar om vad som är
värdefullt -- i synnerhet att det är värdefullt att strida om vad
god litteratur eller riktig litteraturkritik vill säga. Inom det litterära
fältet som inom andra kulturella fält kämpar människorna om
detta specifika gemensamma som står på spel fältet i fråga.
En specifik form av symboliskt kapital är grunden
för makten inom fältet och därmed för utdelandet det erkännande
som författare, kritiker etc som ger auktoritet att fälla omdömen
om litteratur. De bland deltagarna som är bäst rustade med sådant
kapital är benägna att utveckla strategier för bevarande av status
quo, d.v.s. att låta spelet fortsätta som förut, och att låta
spelets underförstådda trosföreställningarna, doxan, förbli
outtalade. Dessa "ortodoxa" deltagare kan dock tvingas att överge
sin tystnad och övergå till "ortodoxins diskurs", nämligen
när nya pretendenter (de unga arga männen, de "heterodoxa")
träder in och sätter deras dominans i fråga; då gäller
det att återställa den tysta uppslutningn kring doxan.
De
författare, kritiker och andra som befolkar det litterära fältet
kan således ha delade meningar om vad t ex litterär kvalitet är
och bör vara -- dessa delade meningar är vapen med vilka striden förs
-- men att striden är värd att föras,
därom är samtliga deltagare överens.
Till
de intressen som är gemensamma hör framför allt att kampen inom
fälten skall kunna fortsätta. Nykomlingarna måste, också
när de utvecklar heterodoxa, kätterska strategier, genom att underbygga
tron på värdet av insatserna bidra till att spelet kan fortsätta.
Just viljan att investera brukar vara ett avgörande
kriterium när det blir aktuellt att släppa in eller stöta ut någon
ny pretendent.
Inom fält som de litterära, konstnärliga,
vetenskapliga eller religiösa åberopar de heterodoxa upprorsmännen
gärna återvändandet till källorna, klassikerna, ursprunget:
litteraturens, konstens, vetenskapens eller religionens sanna och verkliga mening.
På så sätt garanteras att de partiella revolutioner som då
och då skakar fältet aldrig sätter förutsättningarna
för spelets bestånd i fråga: "En
av de faktorer som skyddar de olika spelen mot den totala revolutionen som skulle
innebära slutet inte bara för de dominerande och deras dominans utan
också för spelet självt, är just betydelsen av själva
den investering i tid, möda etc som krävs för att inträda
i spelet och som i likhet med passageriternas prövningar bidrar till att
i praktiken göra det otänkbart
att man rätt
och slätt skulle förstöra spelet. Det är därför
hela sektorer av kulturen [...] räddas av den kostnad som krävs för
att förvärva de kunskaper vilka skulle vara nödvändiga för
att förstöra dessa sektorer så som de är utformade"
(Questions
de sociologie, 1980,
p 116) Med andra ord, om
man ägnat år eller decennier åt att förbereda sig för
verksamhet inom ett kulturell fält, har man intresse av att hålla uppe
värdet av denna investering. Den som inte gjort motsvarande investeringar
släpps inte in och kan inte påverka den auktoritet som fördelas
inom fältet. (Detsamma gäller fler områden: Bourdieu har intresserat
sig för jet set-tillvaron bland de mest förmögna och funnit, inte
ett lättingliv utan ett oerhört tids- och kostnadskrävande investeringsarbete.)
Ett lyckosamt inträde på ett socialt fält
åtföljs regelmässigt av att man i likhet med kabylerna misskänner
den symboliska ekonomin -- investeringarna och insatserna som krävs, vinsterna
som finns att hämta, dominansförhållandena, doxan -- bakom spelet.
Bourdieu har i flera sammanhang noterat att uppkomlingen från underklassen
som mot all odds vinner inträde på kulturella fält t om löper
större risk att totalt misskänna de sociala mekanismer som gjort inträdet
möjligt, och i stället känner sig "kallad", uppfattar
sig som fri intellektuell, driven av kärlek till litteraturen, konsten, vetenskapen,
sanningen och inget annat.
Mot uppkomlingens spända
förhållande till den intellektuella och akademiska världen har
Bourdieu kontrasterat den "triumferande oskulden" hos de så kallade
födda intellektuella, och deras självklara rätt att vistas i kulturens
värld, att ackumulera och byta symboliskt kapital och ha alla de rätta
åsikterna och veta alla svaren.
Låt oss välja
exemplet Sartre. Bourdieus fascination inför fenomenet Sartre, som kan framstå
som hatkärlek, har samband med att för Bourdieus generation, liksom
för många svenskar, Sartre framstått som modellen för den
intellektuelle: engagerad, obunden och kritisk, i sin egen person förskroppsligande
sin egen lära om frihetens möjlighet.
Men för
Bourdieu är Sartres storhet, personligheten, genialiteten, inte förklaringen
till hans insats, utan något som först av allt självt kräver
sin förklaring: vad producerar Sartres storhet?
Bourdieu
och flera av hans medarbetare (främst italienskan Anna Boschetti i Sartre
et 'les Temps modernes', 1985) har pekat på sambandet mellan de investeringar
Sartre gjorde och konkurrensvillkoren på samtidens intellektuella marknad.
Sartre var född in i den intellektuella världen.
Gymnasiestudier på ett av Paris elitgymnasier hade meriterat honom för
inträde på den intellektuella plantskolan framför andra, Ecole
Normale Supérieure vid Rue d'Ulm, och en examen som agrégé
i filosofi, den mest prestigefyllda disciplinen.
Han reser
till Tyskland och förkovrar sig i den fenomenologiska traditionen, som vid
den tiden väntade på att introduceras på allvar i Frankrike.
Med alla tecken på en av det filosofiska fältet sanktionerad
auktoritet, har han sedan rätten att införa filosofin i litteraturen,
en kupp som gör litteraturkritikerna svarslösa. De vet för litet
om modern filosofi och har inget att sätta emot.
I
den samtida franska litteraturen för han in stildrag från ännu
inte helt rumsrena konster och genrer som pockade på erkännande och
som börjat upptäckas av en ny medelklass: filmen, deckaren, amerikanska
författare som dos Passos och Faulkner. Han skriver dessutom tidigt ett otal
recensioner och programartiklar där han dels dömer ut så gott
som alla samtida franska konkurrenter, dels tillhandhåller den litteraturteori
som bereder marken för receptionen av de böcker han skall komma att
skriva.
Sartres La nausée
var inte bara en roman som i ett slag förändrade den litterära
scenen; den kollektiva tron på att denna bok är stor litteratur var
resultatet av de förändrade konkurrensvillkor på det litterära
fältet som hela Sartres generation varit med om att driva fram.
Så
kan fenomenet Sartre förstås. Därmed är inte allt sagt --
intet om det viktigaste, skulle många hävda. Det finns ändå,
hur man än ser saken, något uppfordrande i Bourdieus illusionslösa
sätt att kartlägga den intellektuella världen. Han brukar anklagas
för att förneka tankens frihet, men avsikten är den motsatta: de
intellektuella blir "friare" om de vet mer om hur alla de tankeformer
och värdehierarkier produceras som de ställs inför, har att ta
ställning till och kanske själva hyllar. Massemediefältet Om
vi uppfattar jornalistiken eller massmedievärlden som ett kulturellt produktionsfält,
så skulle en "fältstudie" i Bourdieus anda kräva undersökningar
av hur symboliska och materiella tillgångar ackumuleras och byts inom fältet,
vilka insatser som avkrävs dem som vill ge sig in på fältet, hur
de formats och utvalts (här behövs material som ger besked om journalisters
livshistorier, etc) samt, slutligen, studier av förhållanden till andra
fält.
Flera av Bourdieus medarbetare och studenter
har genomfört sådana "fältstudier", bl.a. två
intressanta avhandlingar om intellektuella tidskrifter (Louis Pintos om
Le nouvel Observateur samt Anna Boschettis redan nämnda om les
Temps modernes), ett flertal studier av sociologiska tidskrifter och mycket
annat, som t ex en undersökning av hur "de tecknade seriernas fält"
konstituerades.
Dessutom har Bourdieu och hans medarbetare
mycket ofta hämtat material från tidningar och tidskrifter, t ex för
sina studier av smakens fördelning (konst-, heminrednings- och modetidskrifter)
och för att att skaffa information om människor som befolkar maktfälten
och som i vissa fall -- det gäller bl.a. företagsledare -- ogärna
låter sig frågas ut av sociologer.
Ett kunskapsteoretiskt
intressant tillvägagångssätt som Bourdieu ofta tillämpat
är att i tidningar och tidskrifter söka upp "klassifikationsscheman"
som säger något om hur den sociala världen klassificeras. Ett
exempel är hur välkända franska politiker förknippas med djur
(Giscard d'Estaing liknas vid en myra och Mitterand vid en räv, etc), färger,
träd, blommor, spel, huvudbonader, bilar, möbler, berömda kvinnor,
familjemedlemmar, yrken samt seriefigurer (se bl.a. La distinction,
pp 625-640). Ett annat exempel är de tio i topp-listor över de mest
betydande franska intellektuella som brukar publiceras i franska tidskrifter (P.
Bourdieu: "La hit-parade des intellectuels français ou qui sera juge
de la légitimité des juges?", 1984). Bourdieu menar att sådana
material är intressanta eftersom de, till skillnad från gängse
frågeformulärundersökningar, inte är organiserade enligt
sociologins klassifikationsscheman utan följer en logik liknande förkapitalistiska
samhällens mytisk-rituella scheman (vi kan här iaktta Bourdieus beroende
av traditionen från durkheimianernas studier av "primitiv klassifikation").
Vid Centre de sociologie européenne pågår en hel del arbete
med liknande material (ett exempel är Pierre-Olivier Perl's avhandlingsarbete
om polititiska karikatyrer i dagspressen).
Jag är inte
massmediaforskare och har knappast några empiriskt grundade idéer
om hur förhållandena gestaltar sig i Sverige idag. Ett intuitivt intryck
är att journalistikens fält på senare år blivit allt starkare
i förhållande till vissa andra fält, såsom universitetets.
För några decennier sedan skrev tongivande universitetsprofessorer
helsidesartiklar i kulturella och sociala frågor. Så icke nu längre,
vilket kanske inte bara är en fråga om utrymmet på kultursidorna.
Saken kan uttryckas så, att växlingskursen mellan det journalistiska
och det akademiska kapitalet förskjutits till det förstnämndas
fördel. Det tycks som om journalistikens fält tidigare i högre
grad hämtade personligheter från andra fält, medan massmedierna
idag skapar sina personligheter, från länspolismästare
till politiska debattörer. De intellektuella som tilldelas en bemärkt
position inom journalistikens fält är i vissa fall renodlade massmediaintellektuella
-- det hjälper inte att Jan Myrdal skriver om Strindberg och Blazac eller
Lars Gustafsson om språkfilosofi eller Anders Ehnmark om politologiska problem,
de erkänns och igenkänns inte som kolleger av svenska litteraturvetare,
filosofer respektive statsvetare. Av de få akademiker som från sin
position inom det akademiska fältet erövat rätten att tala i massmediedebatten
(jag bortser här från recensionsverksamhet, som är en sak för
sig) krävs att de, som i fallen Ronny Ambjörnsson, Sven-Eric Liedman,
Lars Lönnroth med flera också tilldelas
en position inom massmediafältet. Enbart akademiskt erkännande räcker
inte.
Åtskilliga strider i kultur- och samhällsdebatten
tycks gälla gränsdragningen mellan journalistikens och angränsande
fält, och reglerna för in- och utförsel av symboliskt kapital från
det ena fältet till det andra samt växelkurserna (t ex värdet av
vetenskapligt kapital när det förs in i det journalistiska fältet).
Att debatten om Metropolit-projektet antog så anmärkningvärda
proportioner kan bero på att den socialt sett var en strid om huruvida journalister
eller sociologer skall äga tolkningsföreträde när det gäller
samhällsutvecklingen och samhällsproblemen, och om vem som har legitim
rätt att företräda medborgarnas intressen. Bourdieus
bidrag till kulturforskningen Pierre Bourdieus
sociologi har mött ett anmärkningsvärt internationellt gensvar.
Viktiga arbeten översattes tidigt till italienska, tyska och spanska, och
numer finns också en del goda engelskspråkiga utgåvor, tack
vare den utomordentligt kompetente översättaren Richard Nice. Inom den
angloamerikanska inflytandesfären har för övrigt på sista
tiden var och varannan kulturvetenskaplig tidskrift -- inklusive tidskrifterna
på massmedieforskningsområdet -- innehållit introduktionsartiklar
om Bourdieus sociologi.
Det kan likna personkult att hänga
upp så mycket på ett namn, Pierre Bourdieu. Men när jag här
säger "Bourdieu" är det ett kort sätt att beteckna, för
det första, en hel forskningsmiljö i anslutning till Centre de sociologi
européenne -- sammantaget flera hundra medarbetare och lärjungar,
representerande många samhällvetenskapliga och humanistiska discipliner
och numer spridda i åtskilliga länder -- och, för det andra, ett
återupplivande av klassiska samhällsvetenskapliga traditioner. Följande
exempel, som illustrerar hur Bourdieu blåst liv i och utvecklat klassisk
sociologi och antropologi, ger anledning till några avlutande reflexioner
om kulturforskningens villkor.
Fältbegreppet kan ledas
tillbaka till Max Webers religionsociologi, närmare bestämt analyserna
av maktförhållanden och strider mellan präster, profeter, magiker
och lekmän. Om vi lägger Webers och Bourdieus analyser bredvid varandra,
så torde den senares främsta tillskott bestå i att han, på
strukturalistiskt manér, betonar de objektiva relationerna mellan prästens,
profetens, magikerns och lekmännens positioner. Weber tenderade att anlägga
ett närmast socialpsykologisk perspektiv, där prästen blev en typ
utrustad med vissa egenskaper (anspråk på att företräda
den legitima tron), och profeten en annan typ med andra egenskaper (anspråk
på att företräda den ursprungliga och sanna religionen), etc.
Ur Bourdieus perspektiv finns vissa positioner, såsom prästens eller
profetens, redan förberedda inom en kulturella fälten och sociologens
uppgift blir att kartlägga det subtila spelet som leder fram till att vissa
människor med bestämda egenskaper (habitus, d.v.s. system av dispositioner)
gör anspråk på -- eller tilldelas -- bestämda positioner.
Ledmotivet i en lång rad av Bourdieus undersökningar är spelet
mellan systemen av dispositioner, förkroppsligade i agenterna, och systemen
av positioner (om detta har jag skrivit i Dispositioner
och positioner. Ett ledmotiv i Pierre Bourdieus sociologi, UHÄ FoU-Arbetsrapport
1983:2). En "fältstudie" av, låt säga, svensk sociologi,
skulle således inte innebära att rätt och slätt utpeka vissa
personer som "präster" (försvarare av dominerande forskningsmetoder)
och andra som "profeter" (Joachim Israel, Johan Asplund); det skulle
snarare handla om att konstruera strukturer som definieras av relationer: relationer
mellan agenternas dispositioner, mellan agenternas positioner inom fältet,
mellan universitetsinstitutioner, forskningsfinansiärer, tidskifter etc,
samt förbindelser med andra fält (politikens, den statliga förvaltningens
och kulturdebattens fält, amerikanska och kontinentala samhällsvetenskapliga
fält). Hela väven av sådana relationer utgör den svenska
samhällsvetenskapens fält. Det ligger där, utbrett och redan på
förhand strukturerat, för oss som träder in på det. Därför
existerar bestämda tillgängliga orienteringsmöjligheter och rörelseriktningar,
och bestämda tänkbara investeringar i fråga om forskningsmetoder
att tillägna sig, böcker att läsa och människor att lära
känna. Självreflexion Genom
att analysera forskningsfältet i denna mening, reglerna för hur nya
pretendenter upptas i gemenskapen, vilka investeringar och insatser som krävs
för deltagande i spelet, vilka orienteringsriktningar som står till
buds, vilka värden som står på spel och vilka symboliska och
ekonomiska vinster som finns att hämta -- genom kunskap om allt detta och
om vår egen placering i fältet har vi en chans att i någon mån
värja oss mot att bli fältets fångar, att säga just det fältet
tilldelar oss att säga och inget annat. När det gäller svensk masskommunikationsforskning
ger Ulla Carlssons aktuella översikt ledtrådar för en sådan
"fältanalys". Varje socialt fält -- det gäller inte bara
forskningsfält -- har sina maktpoler och orienteringsmöjligheter och
på förhand uppdragna rörelseriktningar (ungefär som ett magnetfält,
därför fält-metaforen) som varje inträdande drivs att förhålla
sig till.
Vilken bana en forskare "väljer",
eller tilldelas, har med hans eller hennes dispositionerna att göra:
När vi som studenter träder in på fältet
är somliga av oss disponerade för att göra tunga och riskabla investeringar,
att läsa böcker som inga andra läser och knyta kontakter med forskninginstitutioner
som inga andra besöker, vilket med Bourdieus språkbruk kan leda till
en "hög" bana. Utskjutningshastigheten är hög, om vi
håller fast vid ett bildspråk lånat från ballistiken,
och risken är stor att man vid nedslaget hamnar utanför fältet
eller i en marginell "profetisk" position. Å andra sidan finns
under vissa betingelser utsikter till extraordinära vinster, nämligen
om fältet omvandlats så att tidigare heterodoxa positioner vunnit legitimitet
samtidigt som antalet pretendenter till dessa positioner är jämförelsevis
fåtaliga.
Andra inträdande är formade för
att acceptera det avhandlingsämne som professorn föreslår, och
anträder därmed en "lägre" bana som erbjuder jämförelsevis
bättre chanser att bekanta sig med fältets konkurrensvillkor och utsikter
till en docentur inom rimlig tid. Investeringarna kan vara nog så tunga
-- förtrogenhet med legitimerade statistiska bearbetningsmetoder har under
några decennier varit en för svensk samhällsvetenskap karaktäristisk
investering -- men deras värde avtar i takt med att de blir allmängods
och i synnerhet under skeden då fältet skakas av maktförskjutningar
som utsätter de legitimerade forskningsmetoderna för en värdeurholkning
motsvarande vad Marx på tal om industrins maskinpark kallade moraliskt åldrande.
Dagens dominerande vetenskap blir alltid och ohjälpligt morgondagens föredetting-vetenskap.
Maktförskjutningar inom vetenskapliga fält är
som regel en följd av att nya -- ofta yngre -- pretendenter lyckas med strategin
att sänka värdet på de investeringar som fört den närmast
föregående generationen av dominerande forskare till deras positioner.
I denna kamp om rätten att avgöra vad som skall räknas som legitim
vetenskap griper pretendenterna gärna till ad fontes-strategin,
d.v.s. anspråket på att de teorier och metoder man förespråkar
representerar vetenskapens ursprungliga och sanna mening. Exemplet
kvantitativa vs. kvalitativa forskningstekniker Vetenskapsteoretiska
ståndpunkter blir begripliga först när vi funderar över vilka
sociala grupper som befolkar forskningsfältet, och hur det skapats; dagens
frontlinjer är i hög grad ett resultat av utgången av tidigare
uppgörelser mellan sociala grupper och konkurrerande tankeskolor. Så
kallade "tankeskolor" har för övrigt ofta samband med skolorna
i en mer prosaisk mening: nationella egenheter -- "anglosachsiskt",
"kontinentalt" -- kan ledas tillbaka till olikheter i ländernas
utbildningssystem.
Tag den välbekanta trätan om
kvantitativa metoder vs. kvalitativa, hårddata vs. mjukdata, "makro"
vs. "mikro", amerikanska vs. kontinentala läromästare! Den
framställs inte sällan som en tävlan där "vetenskapssynerna"
blir mytiska storheter, Jättarnas kamp mot Gudarna, högt ovan den människornas
värld där forskarna lever sina liv. Om vi i stället ser forskning
som praktik, bedriven av människor av kött och blod, så finner
vi helt enkelt olika sociala grupper, som byter och strider om knappa symboliska
och materiella tillgångar och särskiljer sig med hjälp av olika
strategier och investeringar: det finns somliga som investerat tio, tjugo eller
trettio år åt statistiska bearbetningstekniker och bekantskaper med
anglosachsiska kolleger, och det finns andra som investerat i läsning av
tjocka tyska och franska böcker.
Att det förstnämnda
sättet att bedriva vetenskap tog hem spelet inom den amerikanska (och därmed
svenska) efterkrigssociologin har som sin sociala förutsättning, noterar
Bourdieu någonstans, att de som nådde toppen av de stora vetenskapliga
byråkratierna -- t ex Columbia Bureau of Applied Social Research -- aldrig
hade kunnat tvinga andra att erkänna denna sociala seger som en seger för
vetenskapen, om de inte samtidigt förmått genomdriva en definition
av vetenskap som innefattar användandet av en stor vetenskaplig byråkrati
utrustad med stora fonder, effektiva tekniska hjälpmedel och ett överflöd
av arbetskraft. De kunde presentera procedurerna för undersökning av
stora populationer, statistisk bearbetning och formalisering av resultaten som
en allmängiltig metodlära, och upphöjde således till norm
-- det är väl så kampen om monopol på vetenskaplighet går
till -- just det arbetssätt som passade deras egna dispositioner och sociala
och materiella förutsättningar.
På motsvarande
sätt har företrädare för vissa skolor som brukar kallas kontinentala
grundat sina anspråk på allianser med det filosofiska fältet,
och på en essayistisk tradition som den empiriskt sinnade Bourdieu ständigt
attackerat: han har i många sammanhang funnit anledning att raljera med
historiematerialister utan material eller franska sociologkolleger av den sort
som vet allt om sociologins historia och intet om den sociala världen.
Ur ett bourdieuskt perspektiv är med andra ord motsättningar
som dem mellan kvantitativa och kvalitativa metoder, "anglosachsiskt"
contra "kontinentalt" etc, visserligen socialt sett nog så reella,
men vetenskapligt sett falska motsättningar. En förklaring till att
hans arbeten ter sig så attraktiva för många av oss, är
just hans uppslagsrika sätt att kombinera ett tungt bruk av befolkningsstatistik,
yrkesstatistik och egna statistiska material med allhanda ostrukturerat intervjumaterial,
biografiskt material, livshistorier etc, samt en fenomenologiskt tränad blick
för vardaglivets betydelsebärande detaljer -- Husserls och Merleau-Pontys
fenomenologi tjänade under förra hälften av femtiotalet som Bourdieu
första inskolning i systematiskt vetenskapligt tänkande, och den läsningen
efterlämnade intryck som kan spåras överallt i hans arbeten. Formaliseringsspiralen
inom det samhällvetenskapliga fältet Låt
mig göra en egen reflexion om förhållandet mellan "kvantitativt"
och "kvalitativt" som kanske också säger något om varför
Bourdieus insatser rönt sådan uppskattning. Jag har slagits av att
det samhällsvetenskapliga fältet verkar ha sin egenlogik som driver
fram en allt högre grad av kvantifiering och formalisering, samtidigt som
yttre inflytanden med jämna mellanrum åstadkommer ett återvändande
till den sociala världen och kulturen i vid mening:
Formaliseringen
har sin sociala grund i konkurrensen inom fältet som tvingar fram en specialisering,
både av metoderna (kampen om monopol på den vetenskapliga domsrätten
sker med metodfrågorna som vapen, vilket gynnar alltmer sofistikerade metoder
och alltmer avgränsade, abstraherade och formaliserade material) och av agenterna
(experten på åldringspedagogik är inte särskilt konkurrensutsatt,
därav samhällsvetenskapens fortgående delning i subdiscipliner
-- det är som bekant fördelaktigare att vara den främste i sin
hemstad än nummer två i Rom).
Med jämna
mellanrum framträder forskare som utmanar den fortgående formaliseringen
och specialiseringen. Den sociala världen liknar ju knappast forskningens
modeller och grova klassificeringar, säger de. Så sade Weber och durkheimianerna
när de utmanade marxismen och filosofin, så sade de symboliska interaktionisterna,
etnometodologerna och Bourdieu när de utmanade den dominerande amerikanska
matematiserade och formaliserade sociologin. Och när heterodoxa pretendenter
tillgriper den beprövade ad fontes-strategin,
hänvisar de gärna till föregångsmän som representerar
bredare teorier och metoder, från Marx och klassiska kontinentala sociologer
och framåt (återupptäckten av Norbert Elias åren efter
1968, eller de senaste årens Simmel-renässans).
Vad
är för övrigt en klassiker? Det är kanske först under
konjunkturer när heterodoxa forskare kan gräva fram föregångare
och använda dem för att utmana den halvgamla ortodoxin som dessa börjar
framstå som verkliga föregångsmän, som förebildliga
portalfigurer inför en kommande utveckling. Vetenskapsmän och deras
verk kan dö på två sätt. Antingen dör de rätt
och slätt, d.v.s. avfärdas när en ny generation övertar dominansen
inom fältet (de nya pretendenternas främsta vapen brukar vara att sänka
värdet på de investeringar och det specifika kulturella kapital med
vars hjälp den föregående generationen intagit sina positioner).
Eller ockå upphöjs de till klassiker, i likhet med de romerska kejsare
som "konsekrerades", d.v.s. tilldelas gudomlig status efter sin död.
Sammanfattningsvis: Samhällsvetenskapens interna konkurrens
tycks driva fram specialisering, formalisering och abstrahering. Då och
då uppträder dock män som påtalar att vetenskapen fjärmat
sig från den sociala värld som är välbekant för alla
som inte är professionella forskare: den helhetliga världen av socialstrukturer,
praktiker och livsstilar, språk och symboler. Dessa impulser tycks alltid
tillföras disciplinerna utifrån: från sociala eller kulturella
rörelser, från politiska eller administrativa fält -- eller, som
när det gäller fenomen som den "lingvistiska vändningen"
eller "den etnometodologiska revolutionen" inom sociologin, från
andra forskningsdiscipliner. Här kan den akt av konsekration som upphöjer
vetenskapsmän och deras verk till rang av klassiker komma väl till pass,
eftersom ursociologerna undvek grändragningar mellan "mikro" och
"makro" och disciplinuppdelningar i sociologi, etnologi, historieskrivning
etc -- och än mer uppdelningar i specialiteter som utbildningssociologi,
kultursociologi och så vidare -- och fäste större vikt vid vad
Durkheim och Mauss benämnde "totala sociala fenomen". Varefter
cirkeln börjar slutas när programförklaringarnas tid är förbi,
d.v.s. när den akademiska konkurrensen gör sig påmind och metoderna
skall förfinas och göras resistenta mot konkurrenternas kritik; då
tar specialiseringen, formaliseringen och abstraherandet ny fart.
Jag
tror att ett skäl till den positiva uppskattning som kommit Bourdieus och
hans medarbetares arbeten till del från forskare i vitt skilda läger,
är att de visat på vägar att övervinna den alltför formaliserade
sociologins svagheter utan att de kvantitativa metoderna för den skull behöver
överges. Genom sitt uppslagsrika sätt att förena exempelvis antropologiska
och statistiska forskningsmetoder, och genom ambitionen att överskrida gränserna
mellan discipliner som antropologi, utbildningssociologi, kultursociologi, religionssociologi,
vetenskapssociologi, historisk forskning etc återknyter Bourdieu till Anneé
sociologique-traditionen. Hans egen tidskift Actes
de la recherche en sciences sociale är för övrigt till sin
sociala funktion en modern motsvarighet till Année
sociologique. Åtminstone i vårt hörn av världen,
där efterkrigstidens amerikanska beteende- och samhällsvetenskap brukar
etiketteras "traditionell metod" medan europeiska traditioner från
sent 1800-tal och tidigt 1900-tal inte sällan uppfattas som nya, är
det viktigt att se levande exempel på hur klassikerna förvaltas idag.
Det inflöde av mjukdatametoder, mestadels av amerikansk proveniens, som yngre
pretendenter i vårt land använt som vapen i kampen mot den etablerade
generationen av sifferkarlar har alltför ofta varit av usel kvalitet: man
har känt sig kallad att döma ut kvantitativa datainsamlings- och bearbetningstekniker,
men saknat andra traditioner att falla tillbaka på, vilket i värsta
fall resulterat i planlöst insamlande av subjektiva impressioner. Varför
kulturforskning? Intresset för en bredare
metodarsenal har givetvis även varit berikande. Oavsett hur vi värderar
strömkantringen inom det samhällsvetenskapliga fältet, så
är fenomenet intressant och kräver sin förklaring: varför
detta intresse för subjektivitet och vardagsliv, livshistorier, ungdomskulturer,
subkulturer och motkulturer, och uppsvinget för allehanda forskningsriktningar
med förledet "kultur-"? Den mest allmänna sociologiska förklaring
är förmodligen att nya pretendenter trätt in på universitetsfältet,
med en social bakgrund som skilde dem från tidigare akademikergenerationer
med dåliga framtidsutsikter inom den akademiska världen så som
den såg ut, och utan de dispositioner som kunnat förmå dem att
investera i att lära sig bemästra statistiska bearbetningsmetoder. De
hade formats inom och av (och själva format) helt andra politiska och kulturella
rörelser och var obenägna att acceptera universitetsfältens doxa.
Exempelvis ungdomskulturforskare med bakgrund i musikrörelsen bar med sig
en habitus (uttryckt i intresse för frigörelse, motståndspotentialer,
"den subjektiva faktorn") som idag betyder mycket för debatten
och t o m forskningen om ungdomskultur. Dessa nya pretendenters dispositioner
var kort sagt oförenliga med en sociologi eller pedagogik som öppet
tjänade statsapparatens utrednings- och kontrollbehov, en antikvarisk etnologi
eller en litteraturpedagogik som utgick från en auktoriserad kanon och bortsåg
från elevernas erfarenheter och behov.
Kort sagt:
först en demografisk katastrof, sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets
inflöde av studenter som på grund av social livshistoria (överrepresentation
av lägre medelklass utan akademiska traditioner) och dåliga chanser
till framtida positioner inom universitetsvärlden inte var disponerade att
acceptera universitetets interna värden. Som en följd därav invaderades
de kulturella produktionsfälten några år senare av nya heterodoxa
pretendenter, med bakgrund i rörelser som i hög grad handlar om nedbrytning
av gränser mellan grupper (intellektuella/arbetare; konstnärer/publik;
regissörer/skådespelare; lärare/studerande; den rika världen/tredje
världen, etc). En symbolisk pendang till denna sociala gränsupplösning
var de diskurser som syftade till upplösning av gränser mellan genrer,
mellan scen och salong, mellan vetenskapliga discipliner, mellan vardagsliv och
politik, etc. Intresset för samhällsvetenskaplig forskning om kultur
i vid mening, om vardagsliv och subjektivitet, tar sig olikartade uttryck men
därbakom kan vi, på agenternas nivå, kanske skönja ett tydligare
mönster, nämligen en jämförelsevis välavgränsad
habitus, med andra ord ett nytt slag av förkroppsligat kulturellt kapital
som gör att agenterna inte är disponerade att godta gränserna mellan
de samhällsvetenskapliga fälten eller den formaliserade eller matematiserade
forskningen av amerikanskt snitt vars aggregationer på hög nivå,
rutor och pilar och fyrfältdiagram och korrelationsberäkningar förefaller
ge en alltför schematisk bild av kulturen i vid mening.
En
hypotes är alltså att de samhällsvetenskapliga fälten förändras
genom inflöde av nya människor, eller, för att uttrycka saken mer
strukturellt: genom att nya former av symboliskt kapital (förkroppsligat
som habitus, d.v.s. system av dispositioner, hos nykomlingarna) importeras till
fälten. Dessa förändras sällan inifrån. Uppfordran
till självreflexion Bourdieus arbeten har
alltid väckt förargelse. Sociologer brukar gärna välja de
mest utsatta -- "resurssvaga", "underprivilegierade", "eftersatta
grupper" -- till sina studieobjekt. Bourdieu och hans medarbetare har i snart
trettio års tid framför allt studerat människor med makt: politiker,
fackföreningsledare och biskopar, journalister och vetenskapsmän, elitskolornas
studenter och näringslivets toppskikt, de intellektuella.
I
ett land som Frankrike, eller Sverige, handlar makt inte bara om pengar och tjänsteställning.
Bourdieu intresserar sig för alla slags tillgångar som eliterna använder
för att säkra och flytta fram sina positioner. Dit hör materiella
tillgångar, men också vänskaps- och släktförbindelser,
anseende och erkännande, kultur och bildning och god smak, allt sådant
som Bourdieu kallar kulturellt och socialt kapital. Grupper med makt är de
som lyckas övertyga sig själva och andra om sin egen utvaldhet, att
det slag av kapital som de själva besitter är värt något.
En sådan tro på att biskopar är bäst på religion och
företagsledare på ekonomi är resultatet av strider där segrarna
hävdar sin domsrätt över erövrat område. Eliternas sätt
att utmärka sig, att särskilja sig -- inte minst genom subtila skillnader
i livsstil och smak -- fungerar som vapen i kampen. Därigenom formas rekryterna
till de egna leden och sållas de bort som saknar den rätta tron.
Bland samhällets maktfält ingår vetenskapens
(låt vara att det intar en dominerad position i relation till vissa andra
fält, i synnerhet det ledande näringslivets och den högre statsadministrationens,
där striderna om de ekonomiska resursernas fördelning i samhället
avgörs). För Bourdieu är med andra ord vetenskapsmannen, sociologen,
ohjälpligt placerad i den sociala värld han gör till sitt studieobjekt.
Detta är en fundamental ståndpunkt i Bourdieus sociologi, alltmer framträdande
i hans senare arbeten men grundlagd långt tidigare.
Studiet
av det samhällsvetenskapliga fältet måste därför göras
till en del av samhällsvetenskapen själv. I annat fall blir denna blind
för sina egna förutsättningar, d.v.s. för den vetenskapliga
kunskapens produktionsbetingelser. Kunskaps- och vetenskapssociologin får
inte reduceras till en specialdisciplin i raden av bindestreckssociologier. Bourdieu
har ständigt, mest utförligt i det stora, kunskapsteoretisk centrala
verket Le sens pratique från 1980, återkommit
till den insikt om kunskapssubjektets relation till kunskapsobjektet som han vann
i mötet med det främmande kabyliska samhälle. Samhällsforskaren
är dömd att förbli en utanförstående i förhållande
till de människor vilkas praktiker han strävar efter att förstå
-- detta gäller inte bara antropologen i en främmande omgivning utan
även sociologen som studerar sitt eget samhälle. Forskarens egen placering
avgör vilken kunskap han kan skaffa fram. Forskarens egen verksamhet är
en praktik, med sina speciella betingelser, vilka forskaren -- och här blir
Bourdieu normativ -- bör lära känna så väl som möjligt
för att inte falla offer för de mytologiska föreställningar
och det misskännande som produceras inom det vetenskapliga fältet.
Sociologiska perspektiv på intellektuellt arbete uppfattas
ofta, särskilt av de intellektuella, som motbjudande, som ett illasinnat
påhopp och ett förnekande av tankens frihet. Den reaktionen är
mycket vanlig, och säkerligen inte obekant för er som i egenskap av
massmediaforskare haft anledning att analysera exempelvis journalisters arbete.
Min egen erfarenhet är begränsad, men när jag i olika sammanhang
presenterat en liten studie av litteraturkritiken som "intellektuellt fält",
så har jag sändigt mött samma avvärjande reaktioner. Författarna
i publiken säger visserligen att det är bra att vi ger oss på
kritikerna, vilkas hantering verkligen behöver utsättas för kritisk
granskning, och kritikerna tycker att vår beskrivning stämmer bra på
lurkarna till kulturredaktörer, som i sin tur tycker att beskrivningen stämmer
utmärkt på deras kolleger på konkurrentbladen. Ingen känner
igen sig själv.
Intellektuella föredrar vanligen
att tala om de sociala villkoren för den egna verksamheten i termer av beklagliga
avarter. Visst finns det, beklagligtvis, kolleger som bildar kotterier, borstar
varandra på ryggen och hämnas på fiender, men dessa tillhör
inte de verkliga intellektuella som enbart tjänar sanningen, konsten, friheten.
Vi vill väl kanske alla helst se saken så: andras tankar och göranden
och låtanden beror på något, de tänker som de tänker
för at de tillhör vissa partier, kommer ur en viss social bakgrund,
odlar vissa egenintressen. Våra egna ståndpunkter däremot omfattar
vi för att de är sanna.
Reflexioner över
de sociala villkoren för intellektuell verksamhet borde inte behöva
uppfattas som angrepp. De intellektuella kan utföra sitt arbete mer eller
mindre hedervärt. Till de mindre hedervärda men desto vanligare hör
att dölja de sociala villkoren för sin egen verksamhet genom att hylla
den frie intellektuelle, d.v.s. sig själv.
Inläggen
hittills under detta symposium -- särskilt diskussionen om Ulla Carlssons
kartläggning av tio års svensk masskommunikationsforskning -- ger dock
en en tillfällig gäst intrycket att masskommunikationsforskare visar
prov på en i akademiska sammanhang ovanlig beredvillighet att granska villkoren
för den egna verksamheten. Anförd
litteratur Boschetti, Anna: Sartre
et "les Temps modernes". Une enterprise intellectuelle. Paris:
Éd. de Minuit, 1985.
Bourdieu, Pierre: "Célibat
et condition paysanne", Études rurales,
no 5-6, avril-septembre 1962, pp 32-136.
Bourdieu, Pierre/Passeron,
Jean-Claude: Les étudiants et leurs études.
Paris/La Haye: Mouton, 1964.
Bourdieu, Pierre/Passeron,
Jean-Claude: Les héritiers. Les étudiants
et la culture. Paris: Éd. de Minuit, 1964.
Bourdieu,
Pierre et al: Un art moyen. Essai sur les usages sociaux
de la photographie. Paris: Éd. de Minuit, 1965.
Bourdieu,
Pierre/Passeron, Jean-Claude/de Saint Martin, Monique (eds): Rapport
pédagogique et communication. Paris/La Haye: Éd. Mouton,
Cahiers du Centre de sociologie européenne 2, 1965.
Bourdieu,
Pierre/Darbel, Alain/Schnapper, Dominique: L'amour de l'art.
Les musées d'art européens et leur public. Paris: Éd.
de Minuit, 1966.
Bourdieu, Pierre: "Le sens de l'honneur",
pp 13-44 i Esquisse d'une thOorie de la pratique.
Genéve/Paris: Librairie Droz 1972. (Svensk översättning: Hederskänslan",
pp 19-62 i P. Bourdieu: Kultursociologiska texter.
Stockholm: Salamander, 1986.)
Bourdieu, Pierre/ Delsaut,
Yvette: "Le couturier et sa griffe: contribution à une théorie
de la magie", Actes de la recherche en sciences sociales,
no 1, janvier 1975, pp 7-36. (Svensk översättning: "Modeskaparen
och hans märke. Bidrag till en teori om magin", pp 77-146 i Kultursociologiska
texter.)
Bourdieu, Pierre/de Saint Martin, Monique:
"Anatomie de goût", Actes de la recherche
en sciences sociales, no 5, octobre 1976, pp 2-112.
Bourdieu,
Pierre: "La production de la croyance. Contribution à une economie
des biens économiques", Actes de la recherche
en sciences sociales, no 13, février 1977, pp 3-43. (Svensk översättning:
"Produktionen av tro. Bidrag till en teori om de symboliska tillgångarnas
ekonomi", pp 147-236 i Kultursociologiska texter.)
Bourdieu,Pierre/de Saint Martin, Monique: "Le patronat",
Actes de la recherce en sciences sociales, no 20-21,
mars/avril 1978, p 3-82. (Undersökningen presenterad i "Att undersöka
ett socialt fält. Kommentar till Pierre Bourdieus och Monique de Saint Martins
'Le patronat'", pp 77-101 i D. Broady (red.): Kultur
och utbildning. Om Pierre Bourdieus sociologi. Stockholm: UHÄ FoU-Skriftserie
1985:4.)
Bourdieu, Pierre: La distinction.
Critique sociale du jugement. Paris: Éd. de Minuit, 1979. (Utdrag,
pp 109-146, 189-199, i svensk översättning i P. Bourdieu: Kultursociologiska
texter. Stockholm: Salamander, 1986, pp 237-304.)
Bourdieu,
Pierre: Le sens pratique. Paris: Éd. de Minuit,
1980.
Bourdieu, Pierre: Questions
de sociologie. Paris: Éd. de Minuit, 1980.
Bourdieu,
Pierre/de Saint Martin, Monique: "La sainte famille. L'épiscopat français
dans le champ du pouvoir", Actes de la recherche en
sciences sociale, no 44/45, novembre 1982, pp 2-53.
Bourdieu,
Pierre: "La hit-parade des intellectuels français ou qui sera juge
de la légitimité des juges?", Actes de
la recherche en sciences sociale, no 52/53, juin 1984, pp 95-100
Bourdieu,
Pierre: Homo academicus. Paris: Éd. de Minuit,
1984.
Skapad av Donald Broady <broady@nada.kth.se>,
URL http://www.skeptron.ilu.uu.se/broady/
Senast Sndrad 16 augusti 1998 |
